Dagens Nyheter – 22 april 1868, sida 3

ES . å Hvarjehanda nyheter. Mor och som. I kallblodig grymhet öfverträffa engelsmännen alla andra nationer, skrifver en amerikansk författare, och då man följer domstolsreferaterna i de engelska tidningarne, frestas man sannerligen att antaga, det påståendet är öfverensstämmande med sanna förhållandet. För att nu icke tala om den massa individer af båda könen, hvilka hvarje vecka pliktfällas för mindre öfvervåld, såsom hugg, slag, hårdragningar och sparkningar, har man på sednare tiden sett flera personer öfverbevisade om att hafva gjort sig saker till en grymhet utan like, och hvartill motstycken torde saknas i något annat civiliseradt land. Föricke länge sedan berättade vi, hurusom en qvinna blifvit dömd till 5 års straffarbete för den mest upprörande misshandling, begången mot en ung tjensteflicka; en annan qvinna är nu anklagad för att hafva nedstoppat ett dibarn i en kittel med sjudande vatten; en tredje om hvilken vi jemväl talat, väntar dagligen sin dom för det hon stekt ett barn öfver elden i en kamin; en tjerde stod häromdagen inför en domstol, anklagad för att hafva tillfogat en sju års gosse de ohyggligast2 kroppsliga skador. Denna qvinna är kanske den värsta bland de nu nämnda. Bland andra grymheter, hon utöfvat mot sitt lilla offer, anfördes att hon brändt honom inuti hans öron med en s. k. poker — en jernten, hvarmed man rör om kol-elden i kaminer — tillfogat honom ett sår öfver ögat med en knif, öfverspolat honom med iskallt vatten ute på gården under en kall vinternatt, stuckit knappnålar i hans knän, krossat hans näsa och för öfrigt lemnat spår efter den vilddjurslika behandlingen på snart sagdt hvarje fläckaf hans kropp, i form at brännsår, huggoch sticksår samt blånader. Förnämsta vittnet mot henne var hennes egen son, en elegant ungdom på femton somrar, hvilken afgaf sitt vittnesmål mot mamma med en köld och likgiltighet, som endast öfverträffades af den ömma modrens. Han visste, som man säger, att lägga sina ord väl; han kallade stundom den anklagade mor4, men oftast begagnade han sig af termen den häktade qvinnan. Vid första förhöret hade denna förhoppnings-: fulla planta stått bredvid sin mor såsom angifven för delaktighet i brottet; men vid ett följande förhör begärde allmänna åklagaren hans hörande såsom vittne; han vittnade mot sin moder och släpptes lös, nnder det att hon togsi fängsligt förvar. På aftonen samma dag gick den ömme sonen på spektaklet, der han, enligt sin egen naiva bekännelse, hade haft mycket roligt. Under förhörets gång uppstod vid ett tillfälle en skarp strid mellan mor och son om hvilkendera skulle vittna mot den andra. Under det att sonen långsamt uppräknade de sår, hans moder hade tillfogat det arma offret, afbröt modren honom häftigt med utropet: Du vet ganska väl, att detär du sjelf, somgjorde alltsammans, din elaka pojke. Men den elaka pojken gick med seger ur striden och den häktade qvinnan förklarades af juryn skyldig och dömdes till femton års straffarbete. Domaren anmärkte, att detta var det ohyggligaste brott om hvilka han under sin embetstid haft att ransaka. Till hofetikettens historian. Iettaf de sednast utgifna numren af den i London utkommande Höf-tidningen läses: Det tyckes vara nödvändigt att göra de personer, hvilka synas på hofvet, uppmärksamma på en punkt af etiketten, som sannolikt helt och hållet undgått deras uppmärksamhet, den, nemligen att handskar icke få bäras i drottningens närvaro. Så lyder den ursprungliga regeln, men vanligen behåller man qvar den venstra handsken. Högra handen får deremot under inga vilkor vara handskbeklädd på dem, hvilka för h. m. presenteras. Jules Sandenw berättar, att han såsom honorarium för en af sina Tomaner erhöll 300 francs i femfrancsstycken, ett väggur, samt för 100 francs munlack, och att han prisade sig mycket lycklig häröfver.