Dagens Nyheter – 18 april 1868, sida 3

mentera den förmögenhet han lemnade henne i arf, emedan den person, som bar hans namn och kallades hans son, i sjelfva verket icke hade en droppa af hans blod i sina ådror. Nyheten om herr de Vernes död kom såsom ett åskslag öfver den unga qvinnan, men då hennes förtviflan i någon mån lagt sig och hon vände om hufvudet, fann hon herr Chalambel ligga på knä bredvid henne. Fru de Mort-Dieu samtyckte att gifta sig med honom — hon var ännu ung, hon kände sig ensam i verlden och möjligheten att blifva lycklig, hvilket hon aldrig varit, frestade henne för mycket. Under de sju år, som förflöto närmast efter den dag då baronessan de Mort-Dieu blef markisinna de Flars-Montgory, njöt hon också af en oblandad sällhet. Dessa sju år syntes henne sefdan, då hon blickade tillbaka på dem, såsom en ljuf, en himmelsk dröm. Herr de Flars var den bäste äkta man, en qvinna kan önska sig; och hans maka afgudade honom. i Fru de Flars var snart trettiofem år, men tiden tycktes hafva helt och hållet glömt bort. hemne. Icke en fåra kunde upptäckas i hennes panna; hennes leende hade ungdomens friskhet, hennes blick denna nästan barnsliga melankoli, som salig baron de Mort-Dieu tyckte så myc: ket om. Tvenne barn, tvenne små tvillingssystrar med rosiga kinder, vackra såsom till jorden nedstigna. englar, voro frukten af denna förening, som Gud syntes hafva skänkt sin välsignelse, Men det var icke nog med att herr Chalambel — som en gång varit en fattig yngling utan namn — blifvit markis de Flars, egare af en enorm förmögenhet, lyckligt gift med baronessan de Mort-Dieu samt fader till två förtjusande varelser — hans stora äregirighet