Dagens Nyheter – 17 april 1868, sida 3

den olyckligt gifta qvinnan med de goda anlagen och det varma hjertat steg för steg allt närmare till förtviflans afgrund; och när nu det ohyggliga målet kunde sägas vara nästan hunnet, då svek honom modet, han blygdes öfver sig sjelf, och, huru stark hans kärlek till Damen med svarta handsken än var, huru mycket han än riskerade genom att afkasta den mask, hon befallt honom påtaga, beslöt han erkänna hela sin nedrighet; ty det onda medvetandets börda blef honom tör tung. Hastigt, utan att ge sig tid till vidare besinning och endast lydande en ädlare instinkt, kastade han sig på knä och utropade: — O! min fru, förlåt mig... jag är en föraktlig menniska! — Föraktlig, ni... du! utbrast grefvinnan, som misstog sig om den unge mannens mening med dessa ord och trodde att han ångrade sig deröfver att han af passionen låtit förleda sig till att uppmana heune att fly. — Ja, jag, svarade Armavd med dyster stämma. Hon smekte hans lockar, och han, lutande sitt hufvud mot hennes knä, ty ban vågade icke se henne i ögonen, beredde sig till att omtala allt och öfvergifva Damens med svarta handsken sak, då dörren till sjukrummet helt hastigt uppläts på vid gafvel och hämnarinnans gäckande stämma ropade: — Men se då, herr grefve! se! Innan vi gå längre, vilja vi med några ord redogöra för hvad som tilldragit sig i det inre rummet. Då Damen med svarta handsken inträdde, sof grefven. Hon satte sig vid sjukbädden, och sedan hon framtagit ett par små flaskor, väckte hon den sofvande, genom att vidröra haus panna med ett finger. Grefven uppslog ögonen, och då han blef