Dagens Nyheter – 17 april 1868, sida 3

ofantligt utaf att nodgas ljuga på detta sätt oc derföre förrådde en rörelse, som Margareta ansåg vara framkallad af hans häftiga kärlek; ack... Margareta, det är natt... alla sofva... ett ekipage väntar oss vid hörnet af Lichtenthal-gatan ... vill ni... säg? Men fru VAsti, som sedan en stund hållit sina båda händer framför ansigtet, likasom hon velat qvarhålla sitt förnuft, som var nära att helt och hållet lemna henne, utropade vid dessa frestarens ord: — Nej!... Nej, aldrig! — Aldrig? utbrast Armand. — Min man håller ju på att dö? Armand spratt till. — Och... mitt barn sedan? tillade grefvinnan, med förtviflans energi fästande sig vid dessa båda namn. Och dock läste Armand i denna arma qvinnas blick en så innerlig kärlek till honom, att han väl insåg att, huru mycket bon än vädjade till sin pligtkänsla, han, om han ville, dock skulle sluta med att segra. Ännu några minuter, och grefvinnan skulle efter all sannolikhet samtycka till att följa honom. Hon hade visserligen för ett ögonblick tagit mod till sig, och genom att frammana minnet af den döende maken och det sofvande barnet sökt hemta kraft till att afvisa frestaren. Men denna reaktion hade varit af kort varaktighet. Fru VAsti började åter darra, hennes tårar runno ymnigt, och krampaktigt omfattade hon Armands hand. — Arma qvinna! tänkte den unge mannen. Vi hafva sagt att Armand i sjelfva verket icke var någon dålig menniska. Den usla rol, Damen med svarta handsken ålagt honom att spela, hade varit honom i hög grad påkostande. Det hade smärtat honom obeskrifligt att nödgas föra