Dagens Nyheter – 17 april 1868, sida 1

antipgen ej fatta om detsamma nog stadigt och eå fall släppa det, eler omedvet t krama get el för kårdt, och i detta fall åter rörderkrossa de D.t är uti ett sådant för mycket eller för litet a vändande ef muskelkraften, al!tid utvisande bstanda harmoni emellan de båda nervsystemere: som det ofulikomliga och fula i likvande fal: b: står. Men det är just råzot sådant som ecoldate verkställer, då han, i stället för att fitta g: väre med en efier dess tyngd lagom afpassad k-afi måste göra dit på ett klumpigt sätt, vemiigen ma slag af handen. Skulle vågon vilja tillämpa gun derna för armeng och handens rörelser vid gevårs exercis på venliga förrättvi gar i det allmänn: lilvet, t. ex. att ur denna keraff slå i ett gles vat ter, och följaktligen börjada att med häftigh: utsträcka armen och våldsamt fatta karaffhalser samt vidare indelade dennua förrättning wi mängd tempo, af hvilka hvart och ett utförde medrlist en kantig och våldsam sö es, ekulle mar ju ifrågarätts, huruvida hana rjälsförmögenhete stodo i full harmoni med hvarandra. — Deremot när fråga är om rörelser i ledet, sådavr som före komma då man mår i fiendens åsyn, och hvilki man företrädeavis borde bemöda sig om att gör: enkla och naturliga, då vill man anses klok, fas:är man verkställer dem på ett förnuftsvidrigt sätt. Lyckas mean att förklaras tillkomsten af exircis pedantiemen derigenom att den bärleder sica ano: från perukervag tidehvarf, må dock dess tillvarc ävnu i dag liksom en mängd andra absurditeter vara 0:s en påminnelse, att vi sjelfva ej ha huovi: så synnerligen långt på upplysniogena bana. Aiven till sjelfva ursägandet af kommandoorden bar den ifrågavarande pedantismen sträckt sig För stt bereda soliaten en möjlighet att utföra de kommeuderade ziörelserna fullkomligt hktidigt måste dessa ord delas i iystringeoch verkställig: hetsord. Utsågandet af dem har gjorts till ex särskild konat, som allt befäl måste söka att lärs sig, och utsn hvars förvärfvande msn anzer txercisen omöjligen kusvna gå som sig bör. Med undantag af benens rörelser under gåen det i ledet beböfva inga andra ske samtidigt Följaktligen böra endast de kommandoord, på hvilka marschen af alla på en gång skall anträdas eller. upphöra, eller marschuiktningen förändras, vara delade uti Jystringsoch verkställighetasord, utan att likväl, såzom reglementet föreskrifver, någon jemn och lika afpnssad takt vid dessas utvägande är på minsta sätt beböflig eller ens önsklig. Vår nation, med sitt medfödda taktsinne, bar ingen svårighet att lära sig marechera, endast man dervid ej fordrar acpat än som verkligen behöfves. Må man derföre ej vid marschen, lika litet som vid ställningen i ledet, upptaga någon tid med att söka åstadkomma hållning, sträckning. eller onödig rättuing, utan i stället vinnlägga sig om att marschen blir ledig, så att ingen besvärar sin sidoman och att för öfrigt alla iakttaga samma takt och stez som den, hvilken leder marschen. Skola några bestämmelser för margechtskt och gteglängd finnas, så böra de endast föreskrifva att dn förra är emellan 90 och 120 steg i minuten samt den secare ej större än 3 fot. För närvarande tyckes man äfven i detta bänseende vara på afvagar. Man fordrar att truppen skall marschera i en noga reglementerad takt med änvu noggrannare föreskrifven steglängd samt så rättad att den från sidan sedd är i en rät linie. Ena s. k. vacker liniemarach är på intet sätt något kännetecken på krigaduylighet. Trupp, som är äldre och pågot styflemmad, har lättare att bibehålla den en gång inlärda takt och steglängd än yagre, lifligare, v:zare och följaktligen krigzdugligare manskap. För en vacker liniemarsch fordras derjemts i praktiken att man har ckänning af sin sidoman åt rättningssidan; härigenom hindras marschen dock att blifva ledig. — Vill man bedöma buruvida en trupp i linie marscherar väl, bör man ej hålla sig på sidan af denssmma för att efterse rättningen, hvilken är aft ingen vigt, utan antingen framom eller bakom för att efterse om hvarje karl går ledigt. — Att den zom leder marschen på det noggrannaste alltid iakttager samma takt och steglängd är icke allsnast obehtfligt utan äfven skadligt. Det möter ingen svårighet att inöfva trupp att utan enskildt kommando förändra takt och steglängd allteftersom ledaren gör det. Ea sålunda öfvad trupp måste också när det gäller marschera mycket säkrare än den, som aldrig lärt att gå på mera än ett eller, må vara, några få sätt, och då alltid på särskildt kommando. Man ifrågasätter visserligen ej, att det pedantiska sätt, hvarpå man vill att det som kommenderas zkall ske vid en s. k. uppvisning, äfven skall iakttagas i fält eller ens vid de flesta tillfällen under fredstjenstgöriog. Men härigenom födes hos krigsmannen misstro till föreskrifternas lämplighet och, hvad måbända ännu värre är, till det sunda omdömet hos befälet, hvilket naturligtvis utan afseende på egen tanke i saken är tvunget att strävgt tillämpa hvad som är föreskrifvet. För att ytterligare, medelst några i praktiken utförda exempel, föriydliga de åsigter jag uttalat, får jag anmoda de herrar, som dervid benäget lof: vat att biträda mig, ait träda bit upp. (Härefter utfördes af 10 personer, efter kom-: mando, å:skilliga rörelser på stället samt under marsch, hvilka af talaren kommenterades. Sedan de exercerade afträdt, visades på den förut omrämvda taflan den föreslagna bataljonens manövrer). . . . Af de grunder till exercisreglemente jag nu haft äran framställs, inses lätt, att det egentligenreg lementariska af hvars och ens åliggande utibataljonen är så snart iolärdt, att större delen af öfningstiden kan (gnas åt rörejsernaa tillämpning uti olika slags mark, samt utförande med afseende på i krig förekommande fall. Smålands enskilda bank har för förra året ej lemnat större utdelning än 8 procent å det inbetalta kapitalet. Den är icke den