Dagens Nyheter – 17 april 1868, sida 1

ett stort och förtjent uppseende redan genom det lilla man hittills erfarit om den delen af dess innebåll, som utgjorde en kritik öfver det absurda system, som nu följes vid armeens utbildning, att vi tro o3s göra allmänheten ett stort röje och saken gagn genom att Lär införa ett vidlyftigare utdrag af nämnde tal. Det utgör uppslaget till en reform i exercisväsendet, hvilken man bör hoppas att hr krigsministern skall, sedan han hunnit få sitt stora organisationsförslag i ordning, genomföra i exercisreglementet. Talet lydde, i hvad det rörde manskapets uppställning och handgreppen, sålunda: Jag börjar med ställningen iledet. Fysiologerna kunna måhända bevisa att, när man står, bör man bafva fötterna i rät vinkel, men för öfrigt hålla kroppen ungefärligen i den symmetriska ställning som exercisregliomenptet föreskrifver. Möjligt är att den barmoniskt utbildade menniskan af sig sjelf alitid ictager en sådan ställning, men ett faktum är, att, såsom menniskorna i allmänhet äro beskaffade, utgör denna ställning ett tvång. Ställer man o:xerceradt eler till och med exerceradt fo!k uti ett led och låter dem sjelfva intaga den ställning som för dem är naturlig, skall man fira en mångfald sf kroppsställningar. Den ena med bröstet insjunket, en annan med magen utskjuten, en tredje med krökta ben, en fjerde med olika böjda axlar, en femte med kufvudet på sned o. 83. v. Ingen kan neka att icke allt detta är fult, och att det således vore högst glädjande om genom gymnastisk utbildnivg i skolorna eller under den uppväxande åldern hvar och en erhölle en sådan daning, att ban utan tvårg och omedvetet alltid iakttoge såväl en skön kroppsställving som en lätt och ledig gång. Men när medborgaren inträdt i ledet för fosterjorcens försvar, får man ej sysselsätta sig med att söka åstadkomma något sådant. Det är då för sent. Dela blir tiden alltid för kort för att man i detta hänssende akulle ernå något verkiigt bättre, dels är en rättelse hårutinnan i och för sjelfva ändamålet fiendens bekrigande, ohehöflig. Kroppens ställning i ledet bör visserligen så tillvida vara reglementerad, att man utan svårighet och genast kan verkställa hvad som af befälhafvaren anbefallez, men derutöfver bör hvar och en tillåtas att intaga den ställning han för sig finner vara den minst tröttande. Afståndet mellan hvarje man i ledet, hvilket för närvarande är sådant att han upptager omkring 2!(a fot, torde böra ökas så att detivtagna:;ummet blir 3 fot. Såväl för vapnens tillbörliga handterende som för minskande af den fiendtliga eldens verkan, med flera skäl, är detta nödvändigt. Afetåndet från sidomannen åträttvingssidan är vederbörligea iskttaget, när man med atm och hand sträckta vidrör midten af hang nacke. Hvad gevärets bärande beträffar behöfves ingen annan föreskrift än att detsamma i ledet i allmänhet hålles med bajonetten uppåt, samt, när mycket ojsmn terräng skall passeras, alldeles 1odrätt. Ötfvandet af de s k. handgreppen bör helt och hållet afläggas. På tal om bandgreppsöfningarne, torde jag derom särskildt få nämna nägra ord, emedan ds utgöra exercispedantismens högsta triumf. Att upptaga tiden för öfoningarne på fältet med att lära soldaten så simpla saker, som huru ban skall Jyfta geväret (en persedel om endast 11 skålp:s vigt eller något mera) några fot, huru han skall flytta detsamma från den ena sidan af sin kropp till den andra o. 8. v. skulle visserligen kunnat anses temligen oskyldigt när detakedde under sådana tidsförbållanden, då man ej begrep eller beböfde begripa tidens värde. Visserligen voro handgreppsÖfningarpe äfven då en inkonseqvens, alldenstund soldaten uti en mängd andra saker, gom han behöfde lära sig och som voro mycket svårare, undervisades vid andra tillfällen. Men det bar ej stannat härvid eller huru soldaten i ledet skulle lyfta, bära och flytta geväret. Han förbjöds dertill att ej göra någon förflyttning af detsamma lika litet som någon rörelse med kroppen för öfrigt, vore den aldrig så obetydlig, utan på befälets kommando. Oberäknadt det opraktiska, d. v. s. verkligt omilitäriska häruti, nedsatte man derigenom soldaten under djuren; man gjorde honom till ett dödt verktyg. Man nedsatte honom under djuren, emedan man t. ex. vid kavalleriet ej fordrar af bästarne en dylik stillhet i ledet. Man anbefaller dem lika litet att hålla hufvudena orörliga som man förbjuder dem att skrapa marken med sina hofvar. Visserligen har man berättat om en rysk storfurste, att han under det han förde befälet i Polen ville dressera hästarne på samma sätt som sgoldaterna och bland annat fordrade att de skulle i likhet med ds senare marschera med jemra steg; men denne prins ansågs till och med af de mest fanatiska exerciasvurmar att hafva sått väl långt, och af klokt folz att ej hafva varit tillräknelig. Emellertid har exercispedantismen ännu ett stadium. Det är absiurditetens. Sedan man bringat soldaten till ett verktyg, som ej fick eller kunde göra något efier egen ivgifvelse, tyckte man ändock att han var för mycket sjeltständig. Han måste derföre bringas att follkomligt uppgå i det hela, hvaraf han utgjorde en del, så att sjelfva den trupp han tillbörde förvandlades till en viljelös, men med yttersta noggranohet arbetande maskin. För att ernå detta mål måste goldaten dresBeras att icke allenast göra hvarje rörelse utan äfven hvarje del deraf eller tempo fullkomligt likformig och liktidig med kamraternas. Följden bäraf blef de mest fula OCh ouvaturliga rörelser. Må man endast påminna sig huru gevärasexercisen utföres. I stället för att flytta geväret på det npaturligaste och enklaste sättet, måste för liktidigheteng skull hvarje rörelse ske med en krampaktig koyck, hvarjemte man fordrar att handen med slag skall fatta geväret, så att detta senare ger ljud ifrån gig. Rättvisan fordrar visserligen att erkänna, att röster vågat böja sig mot åstadkommandet af detta B k. exercisljud. Men detta har skett egentligen af ömhet mot geväret, som far illa af den behandling det måste undergå för att bringas att sålunda skramla, bestående i ätskilliza beslagsdelars loasande. Menniskohanden är till sin mekanism ett mästerstycke. Men om möjligt ännu beuvdracsrvärdare äro Ae. båda system af rörelseoch käunselnerver, gom genomgå den, liksom den öfriga kroppen. Vil man fatta ett föremål är det genom det förra slsget sjelfva rörelsen åstadkommes; genom de seARA mAdAERL CR HnNnag AJ LängalnoryvprenA