Dagens Nyheter – 16 april 1868, sida 2

RNA at alla grundsatser, som genom uppfostran blifvit henne bibragta, saknar hvarje annat skydd för sin ära än hederskärslan hos den man, som vunnit hennes kärlek. Men ack! hvad hon sjelf icke märkte, det var så mycket tydligare för herr VAsti. Han kände verlden bättre än hon, och ingens blick är skarpare än den svartsjukes. De inre qval, som söndersleto grefvens hjerta, kande icke annat än förvärra den kroppsliga sjukdomen. Läkarne, som i början haft de bästa förhoppningar om hans vederfående, begynte finna hans tillstånd allt mer och mer betänkligt, och de uttryckte för fru dSAsti sin undran öfver detta omslag, hvilket de hade svårt för att förklara. De frågade henne, om någon yttre händelse af nedslående beskaffenhet inträffat, eller om den sårade, henne veterligt, tärdes af någon djup och bitter sorg. Hon besvarade dessa frågor med nej. Hon visste visserligen att grefven var svartsjuk; men det hade han ju också varit under den första veckan af sin sjukdom, då läkarne sjelfva förklarat att hans tillstånd för hvarje dag blef mer och mer hoppgifvande. Och hon hade ju icke tillåtit sig något förtroligare närmande till Armand, som kunnat stöta herr dAsti. De hade väl samspråkat vid sjukbädden, men endast om allmänna, hvardagliga ämnen och i den artiga, aktningsfulla ton, som sällskapslifvets lagar föreskrifva såsom tillbörlig mellan personer, hvilka icke stå i något intimare förhållande till hvarandra. Hon bedrog sig sjelf; men en vacker dag väcktes hon till fullt medvetande om siu ställning genom följande händelse. Major Arleff och Armand kommo samtidigt på besök. Ilerr dAsti hade nu angripits af en häftig feber, och hans fru var mera nedslagen än vanligt.