Dagens Nyheter – 14 april 1868, sida 2

e sjelfve ställt sig, väl icke för att blott köta löpande göromål, utan för att förvara och befrämja mycket af hvad som ör deras land är dyrbarast. Den som tait värfning i idgernas tjenst tillhör det att tå tills han stupar; öfverger han vid strilens början sin post, så förlorar han i ära ner än han vinner i beqvämlighet. Detta gäller om hela konseljen, som vait färdig att tillsammans afgå, och af hvilcen hir De Geer m. f. lära, på derom af conungen gjord framställning, förklarat sig villiga att endast tills vidare qvarstanna. Det torde kunna få antagas, att det sätt att betrakta den nuvarande inre politiska ställningen, som härofvan blifvit antydt, gör sig gällande hos excellensen De Geer och att hans tillsvidare kommer att räcka till dess att inom representationen en bestämd färg, icke öfverensstimmande med hans egen, hunnit blifva så starkt utpräglad, att han i principfrågor dukar under, då först tiden för honom och hans kabinett är inne att lemna statsrådet i händer, som i sådane frågor njuta större förtroende hos flertalet af riksdagens ledamöter. Intilldess synes det icke böra vara någon oöfvervinnelig svårighet för hans excellens att kompletter a ministören. Utrikesdepartementet, ehuru högt det än står i rang sedan den olyckliga tiden, då Sverge spelade i Europas angelägenheter en stor roll, hvilket medförde mycken heder, men ringa materiella fördelar, utan tvärtom svårbotliga skador, — detta departement är för närvarande och, enligt alla utsigter, för en lång framtid så lättskött att i spetsen för detsamma gerna kan ställäs hvilken som helst vid formerna någorlunda van man. Det behöfves för öfrigt inga andra qvalifikationer, än att han är rent och oblandadt svesskt sinnad, så att han ej af känslosamhet sätter ett grannlands förmenta eller verkliga intresse före Sverges, att han ej är fallen för att utan nödtvång blanda sig i andras affärer, och att han i afseende på inrikes angelägenheter delar den ledande ministerns åsigter i allmänhet. Hvad angår finansdeparteme . det vara särdeles bekymmersamt att förvalta i dessa tider. Det skulle kunna så vara, om det icke vore statsutskottet och riksdagen, som hafva den egentligaledningen af rikets finanser, men icke konungamakten. — Bland dem, som berättas vara i fråga till finansportföljen, nämnes rådman Björck, och det kan väl icke hos någon finnas tvifvel om, att han eger all den skicklighet och alla de kunskaper som erfordras för platsen, äfven om man af dess innehafvare fordrar att han skall genomföra grundskattsreformen och andra stora frågor. Civilportföljen har otvifvelaktigt varit den mödosammaste af alla, så att det fördenskull torde möta svårighet att förmå någon att öfvertaga den. Men icke fordrar den större förmåga, än som landshöfding Ekström besitter, hvilken förut varit expeditionschef i departementet. Afven statsrådet Ehrenheim skulle utan tvifvel blifva en lika duglig civilminister som hans företrädare. Hvad slutligen krigsportföljen angår, så tro vi att alla skulle önska se den qvar i hr 4belins händer. Det naggande, för hvilket hans afgångna kolleger förmenat sig vara utsatta, har notoriskt icke gällt honom; och om han anser sig icke kunna skilja sin sak från deras, så står det dock dem öppet att fritaga honom från en sådan solidaritet. Icke allenast för armån, utan ock för hela landet vore det gagneligt om general Abeflin stannade qvar på sin plats, så länge åtminstone, tills han hunnit ordna frågan jom landtförsvarets omorganisering. Låt också vara att, såsom vi hört angifvas, hr -Abelins förslag icke är så genomgripande som några önskat — låt också detta förslag endast medföra ett öfvergångsstadium till ett lämpligare nytt försvarsväsende, så är dock redan dermed mycket vunnet. Men att nu lemna hvad som är påbörjadt åt a AA — m— om