Dagens Nyheter – 14 april 1868, sida 1

närvarande, med allvar egnat sig åt sina ka med nit och skicklighet arbetat för fosterlandet väl. Detnu tagna steget medförde emellertid positi skada, ty det öfveressstämde ej med vår grund lags mening, att ministrarue skulle nedlägg: sina embeten för småsaker. Följden deraf, on så fortginge, skulle blifva den, att vid hvarje riksdag, så fort anslag vägrades, vederbörandt statsråd skulle finna anledning att afgå, till fördel endast för de portföljhuvgrige. Han siutade med att beklaga hvad som skett för det skadliga prejudikat det innebure, att nemligen ministerkriser kunde framkallas af obetydliga anledningar. Grefve af Ugglas kunde ej dela hr Hazelii uttalade åsigter, hvilka ban äfven funnit i en morgontidning för dagen. Det borde visserligen ej ifrågakomma att ministrarne skola afträda för hvarje vägradt anslag, då anslagen dels kunna vara af sådav beskaffenhet, att de ej utöfva inflytande på administrationens gång, dels sådana att uppskof ej medför större olägenheter. Men frågan vore Jaru ett anslag vägras och hvad det omfattar. Grefve Manderström hade yttrat, att genom inskränkningarne på hans departement skulle administrationen, efter hans uppfattnivg, omöjliggöras. Det vore då hans pligt att afgå. Man hade dessutom icke talat om ett annat anslag, nemligen det till befästningarne. Beslutet derom vore ett komplett misstroendevotum. Departementschefen hade förklarat, att han ej äunu hunnit genomgå befästnivgskomitens förslag, och han begärde att de äskade medlen skulle ställas till hans disposition. Härpå svarade riksdagen nej! I båda dessa. fall hade anslagen ej karakteren af några obetydligheter, — Visserligen hade förr större och vigtigare anslagsvägranden egt rum, men förhållandena vore ej mer desamma som förr. Från den dag den nya representationen infördes och regeringen och riksdagen ställdes ständigt och omedelbart ansigte mot ansigte med hvaärandra, måste samband och förtroende finnas. Finnas de väl nu? Åtskilliga tecken antyda verkligen, att man börjat känna ett behof af att nagga på regeringen i tid och otid, om man än ej uttalat absolut misstroende. Det vore sannt, såsom hr Hazelius yttrat, att man ej vore statsråd för behaget att vara det, men man vore det icke heller för obehagen. Funne man att man icke egde förtroende, så borde man afgå. Hvad som skett vore derför väl gjordt. Det hade sagts, att andra kammarens ledamöter vore för gamla att låta uppfostra sig, men hvad som nu skett kunde dock utgöra ett memento för dem, att riksdagens rätt och pligt är att öfverlägga och granska, men ej att styra. Finner man sig emellertid benägen dertill, må man då stiga fram och taga rodret för attförsöka hvad man kan uträtta. (Det var troligen ej utan afsigt talaren härvid vände sig till den del af salen, der flera af andra kammarens ledamöter såsom åhörare tagit plats). Skulle talaren beklaga något af hvad som händt, vore det derföre endast att icke alla statsråden afgått. Slutligen uppträdde hr Nordström och framhöll, sedan han beklagat hvad som skett, att det här gälde en principfråga, hvari han ville hafva sin åsint förvarad i protokollet. Tredje 5 hufvudtitelns ordinarie stat hade nemligen blitH vit af riksdagen minskad, men enligt hans me-8 ning egde icke representationen grundlagsenlig rätt att utan regeringens samtycke minska de anslag, som en gång blifvit uppförda på ordinarie stat. . Denna fråga hotade emellertid att icke blifva löst genom det tagna steget, ty då ministrarne afgått, ville det synas, som konungen gillat riksdagens beslut. Den nämda grundsatsen vore dock en af vårt statsskicks hörnstenar. . g Härmed var samtalet om ministrarneg af5 gång slutadt. Iandra kammaren, som ären det egentligen avgick, bragtes det icke på tul eh hv Se De förklaringar, som grefve Manderstri:m 8 gifvit för sin egen del och baron Ugglas såväl å egna som å hrr Lagerstråles och 5 Abelins vägnar, ha icke ställt dessa herrar statsråder i en så hög position, som mar gerna önskar att hvarje statsman må inne hafva uti folkets och dess ombuds ögon i både medan han innehar och när han lemf nar en plats i rikets styrelse. : Det är en hemlighet från gatan att en del af andra kammarens ledamöter önska ä den hittills varande ministerenus afgång;å det är för denna minister lika väl bekant: att de aldra fleste af desse motståndare? jemväl äro rentaf. fiender till åtskilliga af de principer, som regimen De Geer—Gri penstedt gjort gällande eller upprätthållit, med bistånd i vissa delar af statsrådet Laä gerstråle och i andra äfven af baron Ugg-9 las, då nemligen denne under åren 1856—58 8 var ledamot af statsrådet. Striden mellan denna minister och landtmannapartiet vän3 der sig innerst omkring de national-ekonomiska frågorna. Segrar landtmannapartiet — för hvilket dessa frågor utgöra det egentliga bindemedlet — så löper folket fara att förlora de friheter på handelns; näringarnes och i öfrigt den ekonomiska lagstiftningens fält, som det behöft tiden från 1823: till 1865 för att vinna. Striden har ännu icke hunnit visa sig annat än förpostfäktningar, i naggningar, å såsom grefve af Ugglas kallat åtskillig oppo Sition Inom andra kammaren Nat är sale