Dagens Nyheter – 14 april 1868, sida 1

iHiOP TfOrSta: kammaren lemnades Ilordag.: upplysningar om hvilka: anledningar som förmått fyra af statsrådets ledamöter att begära entledigande från embetet. Generalen Mozelius uttalade nemligen en önskan, att, i fall ministrarnes afgång föranledts af politiska skäl, kammaren måtte få del af dessa. Utrikesministern grefve Manderström som nu icke hade tagit plats å ministerbänken, utan der han såsom vald riksdagsman har sin plats, uppsteg och uttalade sin beredvillighet att gerast gå denna önskan till mötes. Han erinrade om, hurn vid föregående riksdag fråga väckts om en nedsättning af 20,000 rdr å tredje hufvudtiteln. Då frågan härom ej var tillräckligt utredd, motsatte han sig då nedsättningen, men lofvade att till denna riksdag tillse hvad som kunde göras för att åstadkomma besparingar. Han hade nu gjort det och föreslagit nedsättningar till ett belopp af 21,950 rdr från och med 1869 års början samt ytterligare successiva indragningar framdeles. Riksdagen hade emellertid efter gemensam omröstning gjort ännu större nedsättningar och dervid ingått i detaljer, i afseende på hvilka han ej kunde anse den såsom kompetent domare. Då han ej på förhand kunde godkänna de ytterligare nedsättningar, som vid nästa riksdag skulle blifva en gifven följd af det steg riksdagen nu tagit, och då han ansåg detsamma icke öfverensstämma med rikets sannskyldiga nytta och omsorgen om statstjerstens uppehållande, var det hans skyldighet att afgå och lemna plats åt en annan, som bättre kunde förstå att vinna riksdagens medverkan. Finansministern frih. afUgglas ansåg sig äfven böra gå den uttalade önskan om upplysningar till mötes, och han afgaf sådane såväl för sig som för krigsoch ecivilministrarne, liksom den föregående talaren från sin representantplats. Skälet till ministrarnes afgång, sade han, låge i riksdagens behandling af några frågor och i synnerhet af: en sådan, nemligen den om den tillämnade nya laboratoriibyggnaden på Ladugårdsgärdet, till hvilken k. m. begärt ett obetydligt anslag. Vid frågans behandling i Andra kammaren lemnade expeditionschefen i sjöförsvarsdepartementet upplysning om ett förhållande som dittills var chefen för landtförsvarsdepartementet obekant, samt yrkade afslag. Den senare begärde då återremiss för frågans utredning, men denna billiga begäran vägrades af kammaren, som afslog det begärda anslaget. Sedan lemnades i kamrarne upplysningar, som visade, att expeditionschefens uppfattning ej öfverensstämde med departementschefens och att de förhållanden, hvarpå expeditionschefen grundade sitt afstyrkande, ej vore klart utredda. Riksdagen gaf emellertid expeditionschefen rätt emot departementschefen, för hvilken detta måtte vara djupt sårande, helst då det var första gåvgen han såsom krigsminister mötte riksdagen. Detta berättigade bans afgång, och då de öfrige afgångne ministrarne delade hans uppfattning, ansågo de sig äfven böra afträda. Statsrådet Lagerstråle hade i alla fall ämnat afgå, men havs beslut derom påskyndades häraf. Sjelf hade tal. efter största tvekan och endast på försök mottagit chetskapet för finansdepartementet med förbehållen rätt att få återgå till sin förra plats, om han ej funne sig kunra gagna på den nya. Hans uppfattning af den förut nämnda och flere andra af riksdagen behandlade frågor hade nu gjort det klart för honom, att representationens åsigter om dess ställning till regeringen ej öfverensstämde med hans och äfven skola göra svårt för blifvande regeringsledamöter. att fylla sitt kall. Då taln tilltöljd häraf ej kände der spänstighet och arbetskraft, som erfordras för att utreda de många vigtiga ärenden, som inom departementet väntade på beredning, och då i anseende till den korta tiden för hans embetsutöfning vågon början med dessa ärendens handläggnivg ej skett, hade han ansett lämpligt att just nu ur regeringen afgå. Hr Hazelius fann sig såsom representant ej tillfredsställd. af de afgifna förklaringarna. Att åtskilliga anslag blifvit vägrade, hade icke sin grund i bristande förtroende till vederbörande regerivgsledamöter, utan i tidernas bekymmer. I förra tider hade. långt flera anslag vägrats, utan att statsråden ansett sig böra afgå, minst af. så små anledningar som de förevarande. De anförda skälen kunde icke tillfredsstätlande förklara det tagna vigtiga steget, som ej gälde statsrådens egna personer, utan landets väl. På 50 år hade ingen minister behandlats så väl som den nuvarande; nu finnes ingen opposition såsom förr på riddarhuset eller i det gamla borgareståndet, med den tyste Billström och den dundrande Petrå i spetsen. I Första kammaren voro. ju ledamöterna så spaka som lamm, så att ej kunde man tala om bristande förtroende. Man åtog sig ej ett statsrådsembete, för att föra ett behagligt lif, utan man gjorde det för att ha bekymmer, arbete och obehag. Han önskade, mera än han hoppades, att den moral, som de afgående statsråden velat lemna, måtte verka, men han fruktade, att den skulle gå förlorad på Andra kammaren, emedan dess ledamöter väl i allmänhet kunde anses hafva gjort sin uppfostran. Inom denna kammare hade visserligen uuder några debatter fallit ord, som man kunde kalla mindre väl valda, så t. ex. hade en talare med liflig fantasi ordat om några vulkaniska källsprång, som skulle ligga dolda under de sumpiga tomterna i qvarteret Lagerbärsträdet, att enväldets fula anletsdrag skulle vid något tillfälle gömt sig bakom ryggen på den lagkloke och om lagens