Dagens Nyheter – 11 april 1868, sida 3

att förstå. Han var i botten en redbar och ädel ung man, för hvilken allt hyckleri syntes vidrigt. — Min fru, mumlade han, fordrar ni af mig en dålig, en föraktlig handling... — Jag fordrar att ni icke skall resonnera utan lyda. Andamålet helgar medlen; och det är nödvändigt, för att jag skall vinna det mål jag närmast föresatt mig, att detta fruntimmer fattar tycke för någon man. Vill ni ej tjena mig, så farväl! Vi återse hvarandra icke mer ... Jag kan nog få villiga redskap. .-. — Min fru, jag gör allt hvad ni befaller mig. Armand var hennes slaf, och han beredde sig att fullgöra hvad hon ålagt honom, ehuru det sved i hans hjerta. Man kan säga att kärleken är allsmäktig — den förmår höja uslingen till hjelte och förvandla den ädla menniskan till skurk. Armand blef dock icke skurk i detta ords verkliga bemärkelse; han samtyckte till att begå den dåliga handling, som föreskrefs honom, men han gjorde det med motvilja, han gjorie det derför att han icke kunde neka hvad hans herrskarinna fordrade at honom. Margareta de Pons hade af naturen ett eldigt sinne. Hon var, så att säga, ämnad till att älskas och älska. Må man då tänka, huru ofantligt hon måste ha lidit af att vara genom äktenskap förenad med en man, för hvilken hon icke hyste den ringaste tillgifvenhet. Hon framlefde dystra dagar — under ständig trånad, men hon egde nog stolthet och kraft att icke visa sina bittra känslor för verlden. Efter sin ankomst till Baden iakttog grefvinnan VAsti följande vanor. Hvarje morgon företog hon ex längre promenad i vagn med sin dotter och kammarjungfru. Hoa hemkom omkring klockan 2 och uppehöll sig sedan i sina enskilda rum till klockan 5,