Dagens Nyheter – 11 april 1868, sida 2

KE NE värma en qvinna för hvilken hans åsyn var föga behagligare än anblicken af en giftig orm. De qval herr VAsti led voro förfärliga; men de kupde ändock blifva värre; ty sedan de Lacy dog, fanns ingen rival — han hade ingen anledning till att vara svartsjuk. En dag då Margareta på det tydligaste sätt visat honom sin ovilja, hade han sagt till henne: — Hatar ni mig verkligen så djupt? — Jag icke allenast hatar er, hade hon svarat, utan jag föraktar er! — Men då kunna vi ju skiljas: — Nej, det går icke an. En laglig äktenskapsskillnad kan icke ske, utan att skälen, hvarföre de begäras, offentligen framställas. Ert usla handlingssätt skulle derigenom bli bekant för verlden och ert namn — detta namn som vi skola lemna i arf åt vårt barn — vanäradt. — Ja, men vi kunna lefva åtskiljda ändå, utan att vårt äktenskap upplöses... — Ja visst, men icke heller det vill jag. Menniskorna äro i allmänhet synnerligen begifna på att tala illa om hvarandra. Ifall vi upphöra att lefva tillsammans, skall hela Paris få något att språka om, något att undra öfver; och erfarenheten har visat att, när det goda förhållandet mellan makar på ett eller annat sätt blifvit stördt, har verlden nästan alltid tillskrifvit hustrun skulden dertill. Ni kan vara öfvertygad om att menniskorna, om vi skiljdes, skulle beklaga er och anse mig för en pligte förgäten maka. Det vore emellertid något hårdt för mig, något som jag icke förtjenat; medger ni det? — Hum ! — Och för öfrigt, min herre, få vi icke glöm. ma den vigtiga omständighet jag nyss påpekade: vi ha ett barn, och vi äro skyldiga att åt detta barn bevara vårt namn i allo aktadt och hedradt. Derför böra vi icke gifva verl