Dagens Nyheter – 8 april 1868, sida 3

nom mot Damen med svarta handsken... Men denna sednare drog sig tillbaka. Dessa båda qvinnor, som aldrig förr hade sett hvarandra, mötte nu hvarandra med blicken, likasom tvenne motståndare på ett slagfält. — Hvem är ni, min fröken? frågade Damen med svarta handsken i högdragen ton. — Min fru, svarade den så tilltalade, man kallar mig Fulmen. — Ah! jag känner er... Man har talat med mig om er. Och Damen med svarta handsken tog Fulmen i armen och förde henne intill sängen, på hvilken kaptenens lik låg, och sade till henne helt sakta: — Om ni älskar denne unge man, om ni verkligen älskar honom, så för honom bort, min fröken, för honom långt bort från mig, så att jag aldrig mera träffar honom på min vägl... Fresta icke Gud... och framför allt sök icke att få veta hvem jag är... Jag har ej mera något namn... jag har ej mera något fädernesland... jag har ej mera ömhet för någon menniska... Det enda jag har qvar är minnet af en död, hvilket jag bär i mitt hjerta. Och då Fulmen betraktade henne med cen viss häpnad, tillade hon: — Mitt värf är ännu ej slutadt... sök oj att lägga hinder i min väg, jag råder er dertill; ty ni skulle derpå istet vinna, ni skulle blott störta er sjelf i olycka... — Jaså, ni tror det, lydde Fulmeas stolta svar. Och utan att yttra något vidare, fattade hon Armands hand och tödgade den unge manner att följa henne, Men när hon kom till tröskeln, stannade hon och vände sig om, De båda qvinnorna utbytte då hvar sin blick... Det var en krigsförklaring! (Forts.) PRESES DING