Dagens Nyheter – 3 april 1868, sida 2

— Emedan, sade Hector Lemblin, jag är den som i går sköt på er. Vid dessa ord gick ett ljus upp för Armand. — Ah! sade han, jag tror mig förstå. — Jag hoppas det... — Ni kommer måhända för att mörda mig! mumlade den unge mannen i en ton af vrede och på samma gång bitande ironi. Han förde åter handen till pistolhölstret. — Lugna er, svarade kaptenen, i går sköt jag på er såsom man skjuter på en krypskytt, som oförskämdt smyger sig omkring på ens egen jagtmark. — Ah! utbrast Armand som fann jemförelsen kränkande. — I dag deremot råkas vi på neutralt område, under bar himmel... Förstår ni mig? — Ja, ni kommer för att utmana mig. — Alldeles. — Jag står till er tjenst, min herre. — Här, i morgon... klockan åtta... Tag med er era värjor; jag skall medtaga mina. — Öfverenskommet! svarade den unge mannen med lugn. Men, tillade han, ni torde vara god och ha vittnen med er; ty jag för min del vet sannerligen icke, hvar jag skall finna några sådana. . — Vi behöfva inga vittnen, sade kaptenen. En betjent skall åtfölja mig för att bära bort den döde eller sårade. — Som ni behagar. Armand helsade på kaptenen, hvarefter han lät sin häst vända och red tillbaka till sin fars villa. Då han kom hem, var han i högst uppskakad sinnesstämning. Det var dock icke morgondagens duell som oroade honom. Armand var tapper, han hade ofta duellerat, utan att synnerligen bry sig om att han satte sitt lif på spel. Men hvad som förskräckte honom, -hvad som frampressade en