Dagens Nyheter – 1 april 1868, sida 3

i tidningarnes omdöme om operan: Iamlet är lik en mörk tafla, full af skuggor; en ljusglimt — som ock är glanspunkten — framtränger; den upplyser hela taflan, gifver den lif; det är en stjerna, som framträder ur den mörka natten. Denna stjerna är fröken Nilssons hennes vackra solo (Neckens polska) i fjerde akten är det herrligaste, man kan tänka sig; det är tårar som falla i vågorna och i sitt fall gifva näktergalen melodier. Kompositören till operan — Ambroise Thomas — är en äldre man med godt utseende. Hans hår och skägg äro gråsprängda. Han bebor en vacker våning vid Rue St. Georges; han har ingen betjening, intet sällskap, icke en gång en katt eller hund, som bjuder honom välkommen då han kommer hem. Ensam promenerar han omkring i sin våning och beundrar sina konstsaker, sina antika möbler, sitt kinesiska porslin. Sina lediga stunder tillbringar han på auktionskammaren; sällan uteblir han från någon auktion på konstsaker. Det märkvärdigaste i hans samlingar är ett piano, som genom en tryckning på en fjeder kan förändras till ett skrifbord. Denna möbel är synnerligen nyttig för en kompositör. Han känner sig inspirerad, öppnar sitt piano och slår sig ned; är han belåten med sin komposition, trycker han på en fjeder, klaviaturen försvinner och ban har ett skrifbord framför sig, der han genast på papperet kan uppteckna sin tanke. Ambroise Thomas har arbetat på Hamlet i åtta år; han fullbordade den i somras då han bodde på landet i närheten af Paris. Slumpen afejorde operans öde: Thomas sökte och sökte förgäfves efter en Ophelia; en dag gick han Rue Vivienne framåt. Hr Heugel, förläggaren, stod i sin boddörr, och han bad Thomas stiga in till sig. De gingo in i rummet näst intill boden. Ett piano stod öppet, hr Thomas tog en stol, slog sig ned och spelade Hamlet från början till slut. Herrlig musik! sade Heugel. När ämnar ni låta uppföra operan? Låt mig få köpa manuskriptet! — Jag skall låta uppföra Hamlet då jag funnit min Ophelia. Under det de båda herrarne samtalade inkom ett fruntimmer i boden. En frisk och melodisk röst framträngde till deras öron; deras samtal afstannade. Jag tror, sade Heugel, hälften på skämt, hälften på allvar, att jag funnit er Opheliat. Han gick ut i boden, och kom straxt tillbaka med en ung dam. FTillåt mig att för er presentera Nordens näktergal, fröken Nilsson. Dagen derpå inledde direktören för stora operan, hr Perrin, en underhandling med den svenska primadonnan, och repetitionerna på Hamlet togo sin början. Ambroise Thomas, som hittills icke haft någon framgång på stora operan, höll sig darrande i kulisserna under första representationen. Han tänkte såsom Hamlet: Att vara eller icke vara, det är frågan. Den blonda, älskliga Nilsson afgjorde nans öde, då hon efter fjerde aktens slut gick fram till honom med dessa ord: Jrt snilleverk har lyckats. Tag denna prestkrage till ett segertecken. Denna lilla hvita blomma har Ophelia buriti den krans, hon hade på sitt hufvud. Tag den, mästare, och göm den.