Dagens Nyheter – 31 mars 1868, sida 2

— Ja, herr kapten var ju så småaktig... kom och bjöd mig femtonhundra francs i årlig ränta, en sådan der uppmuntran som man brukar ge åt vanliga trogna och dumma betjenter; och då jag fann att herr kapten icke var resonnabel, icke nog uppskattade mitt värde, tog jag mitt parti och försåg mig sjelf, så godt jag kunde... — Skurk! afbröt honom åter herr Lemblin. — Ni misskänner mig. Jag är tvärtom er välgörare. — Hvad menar du, galning? — Hör på, min käre husbonde, jag vill visst icke skryta, men så mycket kan jag säga att ni har en alldeles oriktig tanke om min person. Jag tror nästan att jag är den ende här i verlden, som vill er väl, som är er verkligen tillgifven. Kaptenen syntes blifva gynnsammare stämd mot sin trolöse kammartjenare. Denne fortfor: — Vare hur som helst, rår jag icke för att mitt hjerta fästats till en viss grad vid er. Det var måhända litet lättsinnigt gjordt af mig att taga de der gömda pengarne... men tillfället gor tjufven... Jag hoppas att ni förlåter mig .. — Jaså, du ångrar dig? frågade kaptenen. Och du kommer för att återlemna det stulna? — Är ni förryckt? ropade Germain, i det han utbrast i ljudligt skratt. Tänk, man har verkligen skäl att påstå det ytterligheterna tangera hvarandra, att de klokaste menniskor ibland säga dumheter, att man på gamla dagar blir barn på nytt och att brottet leder till dygd. Här har ni ju i en hast blifvit oskyldig och naiv som ctt tre års barn! Och Germain vred sig i en riktig skrattparoxysm. — Händer det väl någonsin, yttrade han, att sådant folk som vi återlemna hyad de en gång kapat åt sig?