Dagens Nyheter – 28 mars 1868, sida 2

edra befallningar, ber jag likväl nu få göra en anmärkning. — Gör det, min gode Hermann. — I affären med kistan har jag låtit er handla efter eget godtfinnande. Ni har talat; jag har lydt. .. — Ni är god och trogen, och ni är den enda menniska jag bär i verlden älskar. — Men har ni, fortfor majoren, ej öfverskattat era krafter, då ni nu går att på Ruvigny uppföra detta förfärliga skådespel? — Nej, jag skall vara stark. Och efter ett ögonblicks tystnad tillade hon med dof stämma: — Ah, om ni visste huru outsläckligt mitt hat är, skulle ni ej betvifla min styrka. — Obevekliga! mumlade majoren, men så lågt att-hon ej kumde urskilja hans ord. — Jag har, återtog hon, för ett ögonblick lyckats iosöfva denne uslings samvete. Hans vanvettiga kärlek till mig har nedtystat dess röst, men när hans timma är slagen, skall jag veta återuppväcka, den och hans qval skola då blifva djefvulska. Grefve Arleff ryste, och de betraktade hvarandra under ömsesidig tystnad. Båten ilade snabbt framåt, och redan tillkännagåfvo några spridda ljus ifrån ett mörkt föremål, som ofvanför den klippiga stranden svagt aftecknade sig mot himlen, att slottet Ruvigny ej var långt borta. Båten, som hittills hållit sig långt ute, gjorde nu en tvär svängning mot land. Efter en half timma stötte den mot samma strand, hvilken löjtnant Lemblin fordom beträdt. Major Arleff hoppade törst i land, hvarefter Man räckte handen åt Damen med svarta handsken. . På ett tecken af denna stötte roddaren båten ut ifrån land, och då majoren och hans