Dagens Nyheter – 27 mars 1868, sida 3

Armand tyckte sig åter se himlen öppnas för hans blickar. Kunde hon väl mera vältaligt ha sagt honom att äfven hon var kär i honom? Han tryckte handen mot sitt hjerta. oo — Jag tror, sade han, att jag skall dö af glädje. — Hvem vet? återtog hon med nästan dyster stämma, om det icke för er vore hundra gånger bättre att dö i detta ögonblick än att fortfara att älska mig. — Men, utropade han med enthusiasm, att älska er, är det icke en outsäglig lycka? Hon försökte 1e och svarade: — Nej, det är icke någon lycka; nej, de som älska mig äro icke lyckliga... ty... ni vet ej, hvilken besynnerlig, olycksbringande varelse jag är, Jag var god, jag lydde min pligt, så länge jag undflydde er, så länge jag stred mot mig sjelf... — Det der är idel griller, mumlade Armand; jag är så lycklig att jag tänker med förakt på den paradisiska sällheten. — Hör mig, sade hon med ett plötsligen påkommet lugn; jag skall förklara mig för er... Ni älskar mig, jag ser det...jag känner det... Att en minut tvifla derpå vore en galenskap; men ni vet icke hvem ni älskar... — 0! jag vet, sade han med ömhet, att ni är god och att ni är skön. Hvad mera behöfver jag väl veta? — Men hvad ni är okunnig om, sade hon, det är att jag har en hemlig och mycket sorglig mission att uträtta här i verlden. En eller annan dag, måbända redan i morgon, min vän, skall en helig pligt kalla mig till någon af jordens mest atlägsna vrår. — Jag skall följa er. Armand uttalade dessa ridderliga ord med ett så passioneradt uttryck att den unga qvinnan icke kunde afhålla sig från att le.