Dagens Nyheter – 27 mars 1868, sida 2

dning af hvad vid denna riksdag förekommit, vergilva det gratifikalionssystem, som nu rotat sig i form af vikariatsarvoden. Hr ven Nilsson talade för motionen, anseende den ivisa en väl vald väg att göra slut på tvistera om vikariatsarvodet. Motionen remitteraes till konstitutionsutskottet. Utskottsbhetinlkanden. Sammansatta banrkooch lagutskottet har asterat tvenne utlå:anden: r:o 1 i anledriog at väckta förslag, angående udring i lagens stadzaode om räata, och afstyrker tskottet samtliga i detta hägsecade väckta motioer af brr Jöns Påbrssoo, A. Medin och Anders sudmundsaon; samt oB:O 2 i anledning af utaf hre Krik Osson, Jöns Pehrsson, J. Rundbäck och A. Medin väckta förlag, angående ändringar i lagstiftnivgea för enkilda banker, hvilka samtliga motioner af utskottet sfstyrkas. ifandelsoch Sjöfartsfonden. Då frågan om anslaget till denna fond genom den deröfver förda diskussionen tilldragit sig stor uppmärksamhet, ha vi trott det vara af intresse att meddela det yttrande i andra kammaren, som motionärer om anslagets indragande, br Nils Larsson, der afgaf, emedan det tillika är en historik öfver detta anslags tillkomst och natur. Hr Nils Larsson yttrade: Hvad man än må säga om min motion, så är jag likväl öfvertygad, att ingen skall tillvita mig att jag velat söka sak med en regering, till hvilken jag hyser varm tillgifvenhet och stort förtroende, något som jag ofta både enskildt och offentligt uttalat. Redan vid remissen af motionen försäkrade jog, att jag icke åsyftade att ställa regeringen i någon förlägenhet, än mindre bringa henne derbän, att hon icke skulle kuuva fullgöra ingångua förbindelser. Jeg har nu tillsgt den ytterligare förklaring, som jag i detta afseende funnit nödig. Ea aonan talare har sagt, att han ej undrade på att en sådan framställning, som den min motion ionefatta kunnat framkomma, me, att han deremot förusdrade sig öfver stt den kunpst väckas af en person, hviken, såsom jag, beklädt så maktpåliggande uppdrag och från regeringens sida åtojutit så stort förtroende. I anledning häraf erinrar jag om hvad jag nyss yttrat och derom att jag med motionen icke afsett någonting annat än att riksdagen skulle göra en besparing, som jag ännu tror mycket väl kan låta sig göra och som är vål beböflig för fyllarde af ardra trängande behof. Hvad den samme telaren yttrat om utskottet tror jag ej att jag behöfver bemöta, då en af utskottets ledamöter redan till stor del besvarat dessa anmärkningar, hvilka sannolikt äfven komma att framdeles under diskussionen upptagas till vidare besvarande af andra ledamöter i utskottet. Jag öfvergår derför till sjelfva frågan och ber ait dervid få till en början göre några tillägg till den framställning af frågans bistorik, rom här i början af diskussionen lemnades af hr statsrådet och chefen för civildepartementet. Herr statsrådet omnäåämnde att handelsoch sjöfartsfonden eller Konvoykassan såsom den förut benämndes, tillkommit genom en så kallad ex:ra licent, som vid 1723 års riksdag beviljades till handeln: skyddande, och att vid 1766 års riksdag en dylik afgift beviljats med samma förbehåll som förut, att det handlande borgerskapet skulle genom deputerade taga del i förvaltningen och dispositionen af medlen; men derifrån gjorde hr statsrådet ett stort hopp, då han icke omrämnde hvad som i frågan förekommit emellan 1766 och 1818. I kungl. förordningen den 11 februari 1779 påbjöds att en efeift skulle utgå med 1; af tullen å vissa inkommande och utgående varor atill sjöfarteng beskydd mot uppbringningar och andregunder krigstider mellan vissa fremmande makter tillfogado olägenhbetera, och lofvades då tillika att afgiften skulle upphöra, så enart anledningen till pålegan upphörde. I kungl. förordnirgen den 2 februari 1797 com en tullförhöjninga å vissa inkommande och utgående varor still Medelländska sjöfartens fredandec, påbjudes enahanda afgift åvyo, sedan under tiden något viset cnslag st tullmedlen synes hafva varit för ändamålet afsstt men befunnits otillräckligt; och gifves då enahanda löfte om afgiftens upphörande så snart det avgifna bebofvet upphörde. I kungl!. kungörelsen den 8 mej 1793 stadgas att afgiften, atill Jättaoad och mera jemlikhetc skulle utgå med 5 proc. af hvarje tullklareringssumma; att utom sålunda faatställde 5 proc. eu gärskild afgift af eu proc. på inkommarde och 5 proc. på utgående varor skulle erläggas för utrustande under året at en större konvoj-expedition till exportbandelna fredande. I kungl. kungörelsen den 12 mars 1799 påbjudes att samma tillökning skulle äfven för det äret fortfera, hvarefter i kongl. kungörelsen den 4 februari 1800 påbjöds, art tiliökningsafgiften skulle under det året och tills vidare utgå. I kuogl. kungörelsen den 30 mars 1802 angående afgifterna till Medelbafshandelns och sjöfartens skyddande, stadgas stt, -som genom Barbaresk-staiernarv tilltegande fordringar utgifterna till fredsverkets underhållande med dessa staters samt sjöfartens skyddande i Medelhafvet de sednare ären så ansenligen sig ökat, att de i sådant ända mål anelagne medel befunnits otillräcklige, skulle