Dagens Nyheter – 27 mars 1868, sida 2

— Ni har kommit, för att säga mig att ni älskar mig, något som jag länge har vetat. — Ni tviflar då icke längre derpå ? utbrast han med glädje. — Nej, svarade hon. Hon smålog ånyo och fortfor: — Men ni har också infunnit er vid detta möte, emedan ni brinner af begär att få veta, hvem denna sällsamma qvinna är, som irrar verlden omkring, och som ni återfinner öfverallt, hvarför hon alltid bär svart handske på ena handen och hvarför hon, efter att ha öfverenskommit med er om ett rendez-vous i Paris, i hemlighet lemnade det hus, der hon lofvat träffa er. I synnerhet vill ni gerna veta, af hvilken orsak hon blef så förskräckt, då hon hörde porten öppnas och ljud af steg i trappan... — Det är sannt, mumlade Armand, hos hvilken svartsjuka plötsligen uppflammade. — Slutligen, tiliade damen, är det en hemlighet, som ni svurit att utforska. Ni vill veta, huru det kunde komma sig att mitt porträtt hängde öfver studenten Fredrik Dulongs säng, i hvilket förhållande jag står till Blidah, och hvem den person var, som jag väntade skola komma genom fönstret, då ni i stället af misstag blef insläppt. Armand teg. Men denna tystnad bevisade bättre än ord att han erkände riktigheten af damens påståenden. — Nåväl! återtog hon, intet af allt detta får ni veta. — Ahl! utbrast han bedröfvad. — Ni ser väl nu, anmärkte hon helt skämtsamt, att det icke är mig ni älskar utan mina hemligheter. Dessa ord voro så slående, att Armand, fångad i snaran, utropade med passion: — Ack! blif för mig evigt en gåta, säg mig