Rätteg.och polisnyheter. Faureiiska mordet. Målet om detta ohyggliga brott, som vi trodde ru skulle vara i det närmaste utageradt, har helt hastigt fått ett likaså nytt som ovän-. tadt uppslag. Som våra läsare utan tvifvel erinra sig, meddelades den 4 sistlidne febr. af rådhusrätters sjette afdelning utslag i detta mål, hvarigenom Margareta Larsson dömdes till halshuggning och Friberg till en kortare tids fängelsestraff. Detta utslag blef understäldt Svea hofrätts pröfoing. Innan hofrätten hann företaga någon granskning af de till målet hörande handlingarna, inkom emellertid mörderskan Margareta Larsson med en skrift, i hvilken hon frikallar Friberg från all vetskap och delaktighet i det begångna mordet, tvärtemot hvad hon förut under den långvariga ransakningen såväl i poliskammaren som i rådhusrätten under tårar och de högtidligaste försäkringar betygat. Med anledning af denna skrift har hofrätten återförvisat målet till ny behandling vid rådhusrättens sjette afdelning, der det ånyo förekom i förrgår Efter ett kortare förhör med Larsson, som vidhöll sitt i Sjvifvelign till hofrätten gjorda återtagande och dervid försökte se mycket ångerfull ut, återfördes hon i häktet, sedan ordföranden allvarligen uppmanat henne att vidare betänka sig till nästkommande tisdag, då vidare förhör kommer att hållas med henne. Sedan Friberg härefter blifvit införd började följande förhör med honom: Ordf. Ar Friberg okunnig om, hvarför han blifvit inställd här? Friberg. Ja, jag vet inte hvarför. Ordf. Har Friberg inte hört något från Larsson ? Friberg. Jaså, jo, fängelsepredikanten har sagt mig, att Larsson erkänt att hon ljugit på mig, och att hon bedt om min förlåtelse. Ordf. (i ironisk ton). Och den fick hon? Friberg. Ja, jag gafmran. Ordf. Nå, jag kan väl tro att Friberg nu, mer än förut, vidhåller att han är oskyldig. Friberg. Ja, det förstås. Ordf. Jag vill emellertid fästa Fribergs uppmärksamhet på att flere personer på sin ed omvittnat flerfaldiga yttranden af Friberg, hvilka förefalla minst sagdt! misstänkta. Jag tror, att Larsson talt sanning om Friberg, men att hon nu ångrar detta och anser det vara nog, om hon ensam får lida, och af denna orsak ingifvit skrifvelsen. st