Dagens Nyheter – 26 mars 1868, sida 1

Om ni har ett patriotiskt sinnelag, om ni är svensk, huru klappar icke ert hjerta af glädje och stolthet när ni ser i Riddarholmskyrkan och i Nationalmuseum dessa slarfvor af fanor, eröfrade vid Narva, Lätzen eller Lund sedan de fuktats i ryssars, österrikares eller danskars blod! Och om ni är aldrig så litet militärisk känner ni visst en dallring i själen, ja till och med en vördnadsfull rysning vid anblicken af Svea gardets nya fana eller af hvilket som helst annat fans-tyg som vecklas ut för vinden i en kolonn af soldater, de må vara värfvade, indelta eller frivilliga! Ni är visst färdig att alltid instämma i Nyboms högtidliga löfte att vi skola, om det gäller: — BSvepa kring oss Sverges fana: I döden den brudtäcket ära. Så har otaliga poeter — och alla folk — svärmat för fanan. De som svurit den ha gjort det destomindre, åtminstone under alldagliga förhållanden. Men äfven för somlige af dem ha stunder kommit, då fanan blifvit dem kärare än lifvet; krigshistorien förvarar otaliga drag af hängifvenhet för fanan. Intet regemente har en fana som icke kostat oerhörda mödor, mycket blod, många lif. Ingen fältherre, ingen öfverste, knapt någon soldat har funnits som icke ansett fanan vara nödvändig, ja nästan oumbärlig. Ett regemente kan vara utan chef,