skrin, under det majoren och Damen med svarta handsken oaflåtligt betraktade honom. — Se här er förmögenhet, sade den ryske adelsmannen till sin följeslagerska, i det han pekade på jernskrinet, i hvars lås satt en nyckel. Kaptenen lutade sig nyfiket öfver detsamma och uppgaf ett skri. Jernkistan var tom och innehöll endast ett bref, adresseradt till kapten Hector Lemblin. Detta var så mycket mer obegripligt som, enligt majorens berättelse och daton i det honom af generalen, baron de Flars-Ruvigny tolf år förut gifna brefvet, kistan sedan åtminstone femton år tillbaka varit gömd under golfplankan. Men för femton år tillbaka kände generalen med all säkerhet icke Hector Lemblin, som då var en simpel underlöjtnant vid ett infanteriregemente, och om han också hade känt honom, huru skulle han väl då hafva kunnat förmoda att denne underlöjtnant en dag skulle gifta sig med bans enka och bebo slottet Ruvigny? Brefvet hade följande utanskrift: Herr kaptenen Hector Lemblin, egare till slottet Ruvigny? Synbarligen voro dessa rader ej skrifna af generalens hand; kistan hade således blifvit öppnad af någon, som, efter att hafva stulit dess innehåll, känt sig manad att skrifva några ord till kaptenen. Vid Hector Lemblins utrop hade Damen med svarta handsken skyndat fram och kunde sålunda, liksom de begge herrarne, öfvertyga sig om att i kistan ej fanns något annat än detta bref. Ifrån hvem kom det, och hvad ianehöll det? Ett ögonblicks tystnad uppstod, hvarunder de tre personerna tvekande betraktade hvarandra. Slutligen vände sig majoren till kaptenon och sade, räckande honom brefvet: