Dagens Nyheter – 20 mars 1868, sida 3

LJ Fvarjehanda nyheter. Carnavalen i Wiem. En korrespondenut, som skildrar carnavalen i Wien, skrifver, bland annat: Om ni riktigt vill se, huru Wien roar sig, måste ni gå till en dans-sal. Der folket roar sig, der fäster man sig föga vid glitter och prål och icke heller vid någon synnerlig hemlighetsfullhet. Hela hushåll, barn såväl som fullvuxna, komma dit. Grannarna känna hvarandra med eller utan mask, uch under aftonens lopp aftager hvarje qvinna sin mask; den som icke gjort detta, har man fullt skäl att anse såsom misstänkt. Det är verkligen svårt att förstå, hvarför de alls sätta på sig någon mask. Kanske för att profitera af den rättighet, till större förtrolighet, som masken medför; och för att få det nöjet att säga hvarandra saker, som man icke skulle vilja säga utan mask. Kostymen är af enklaste slag. Unga flickor taga hvilken klädning som helst och sy upp den, så att fötterna och fotknölarna blifva synliga; de sednare äro vanligen synnerligen välformade hos Wienerqvinnorna, och man försummar ej heller att på allt sätt låta dem komma till heders. De kunna göras till föremål för ett särskildt studium, alla dessa högskaftade kängor i alla färger med kulörta sömmar och snörmakeri-arbete; är denna del af toiletten blott lyckad, må sedan hufvudet gerna vara hur som helst. In hatt eller mössa, ett band eller par, en blomma, litet puder, eller kanske ännu bättre, ingenting alls; ty yppigt hår är en prydnad, hvilken de flesta Wienerqvinnor fått sig af naturen förlänad, och ingen artistiskt bildad cotiffeur kan täfla med deras medfödda talang i att sätta upp sitt hår. Då flickan en gång kommit till danssalen, tänker hon icke på något annat, än att dansa; hon dansar med lif och själ. Litet fråga de efter med hvem de dansa; om de icke få en kavaljer hastigt nog, dansa de med hvarandra och tyckas hafva lika roligt för det. De hålla ut under flera timmar, nästan utan uppehåll. På de flesta dylika dansställen har man två eller tre danssalar och lika många orkestrar. Då den ena tystnar, börjar den andra, och den outtröttliga skaran rusar ur det ena rummet in i det andra och börjar dansen om igen. Det är nöjsamt att se en så okonstlad glädtighet, och som, ehuru uppsluppen den är, aldrig urartar sig till oordningar; det skulle verkligen vara svårt att se en lugnare och mindre extravagant samling. En kapellmästare i lifefara. Kapellmästaren vid italienska operan i Constartinopel Castagneri var i början af året i fara att förlora lifvet genom ett mordanslag, som för öpper ridå gjordes mot honom. Han hade nemligen sett sig nödsakad att afskeda en orkestermedlem, malthesare till börden, och denne, som naturligtvis ansåg sig hafva blifvit orättvist behandlad, visste att skaffa sig tillträde till scenen under pågående spektakel, rusade från scenen ned i orkestern och tillfogade med en mankill kapellmästaren flera slag i hufvudet. Slagen voro lyckligtvis icke dödliga, och den ursinnige fiolspelaren greps på bar gerning. Ubhiamds dikter hafva nyligen i Tyskland utkommit i sin 52:dra upplaga.