Dagens Nyheter – 20 mars 1868, sida 3

Som han mig gaf, när om valsen han bad. Ack nu flyga vi bort! Valsen varar så kort. Stödd på hans arm rundtom salen jag svingar, Knappast jag känner att golfvet fins till; Fjyzger till himlen på kärlekens vingsr Evigt med bonom jag dansa blott vill, — Tills af sällhet jag dör. Ack, så väl hon mig för! Brusande tonerna smeka mitt öra, Tanken snart döfvas af känslornas makt. Handen han trycker! — Hvad skall jag väl göra? Trycka tillbaka, fast mamma ger akt! — Nu han förer mig ut, Fast ej valsen är siut. Så kommer mamma med andan i halsen: — aHvarföre gör du dig sjelf sådant spratt? Har du ej märkt, bur allt folk under valsen Nästan var färdigt att kikna af skratt? — aNej jag honom blott såg, Och han mig endast såga. — aGerna du må om din älskare drömma, Lemna i trappan dia Jångsamma mor. Dock i tamburen du aldrig får glömma, Att du med ullstrumpor täckt dina skor. Tag nu saken ej bett, Endast mamma det sett! Mamma pu följer mig ut i tamburen, Nickar så mystiskt åt honom alltjemt, Der hon förtror mig, att ban, den filuren, Friat till mig och vill veta bestämdt, Om jag ger honom ja. — Skall jag ge Honom ja? — Ja, jag ger honom ja! Ja, jag ger honom ja! Dias.