Dagens Nyheter – 18 mars 1868, sida 2

— Emile Duport. — Låtom oss fara! sade Fulmen. : Vi skiljas utanför min bostad, och i mitt åkdon få ni sedan färdas hvart ni vilja. Och dansösen tillade inom sig: — Bestämdt invecklar sig intrigen, så attjag får roligt ett par månader. Följande morgon kl. 9, då Armand, som icke haft en blund i sina ögon under natten, började inslämra, väcktes han plötsligen vid ljudet af en vagn, som rullade in på gården. Ett ögonblick sednare inträdde den gamle Job. — Madame Fulmen, sade han, önskar träffa herr Armand. Den unge mannen insvepte sig i sin nattrock och gaf befallning om att dansösen skulle insläppas. Fulmen inträdde och räckte honom handen. Den unga qvinnan var blek och allvarsam. — Har ni träffat Blidah? frågade henne Armand lifligt. — Nej, genmälde Fulmen. Och med en åtbörd ålade hon honom tystnad. — För att kunna leda våra spaningar måste jag göra er några frågor angående det förflutna. — Var så god. — Mitt kära barn, återtog Fulmen, är ni riktigt säker om att ni ej har några fiender? — Fiender! utbrast den unge mannen allt mer och mer förvånad. — Ja, oblidkeliga fiender, som förfölja er i hemlighet... . — Nej, Jag bör icke, jag kan icke hafva några sådana ... N — Besynnerligt!... An er far? . — Åh! han är ju den bäste man i verlden! Hvem skulle vilja göra honom något ondt?