Dagens Nyheter – 12 mars 1868, sida 3

Hon tillade, i det hon såg åt fönstret: — Den som förrådt mig, skall blifva bestraffad. Armand darrade — tanken att en annan varit väntad gnagde åter på hans hjerta. Emellertid, beherrskad som han var af den sällsamma qvinnans tjusningskraft, beredde han sig till att falla på knä och tillstå allt, med fara att se sig förjagad såsom: en oärlig betjent — då en oförutsedd händelse inträffade, som helt och hållet förändrade situationen. Ett buller lät höra sig från husets nedersta våning. Någon klappade på porten. Vid detta ljud såg Armand Damen med svarta handsken spritta till, i det en liflig oro afspeglade sig i hennes anletsdrag. — Min Gud! utropade hon i en ton af förskräckelse, här ha vi honom nu!.. Fly... Och hon visade Armand på det öppna fönstret. Den unge mannens sinnesstämning blef helt förändrad, så snart han anade en fara. I stället för att fly, betraktade han henne, och hans nyss sänkta blick lyste nu af djerfhet och beundran. — Fly, min herre, fly! upprepade den unga qvinnan. Det är grefve Arleff som kommer hem; han skulla döda er! Ett leende sväfvade på den unge mannens läppar. Han fattade om fästet på sim dolk. — 0! frukta intet, sade han. — Men gå då, min herre, gå! ropade hon. Eller vill ni göra oss båda olyckliga? va Dessa sista ord gjorde ett slut på Armands hastigt påkomna enthusiasm. Har förstod att det icke var för hans utan för hennes egen skull Damen med svarta handsken bad honom fly, och han tänkte icke mera på sin dolk. Samme man som ett ögonblick förut stått redo att försvara sig med ett lejons mod, hade nu endast en tanke: att rädda den qvinna han