Dagens Nyheter – 12 mars 1868, sida 3

NS äro en och samma person, sade han med öfvertygelse. Damen utbrast i.ett gäckande skratt — se der det enda svar, han fick. Han blef modig och fortsatte: — Sedan, min fru, i Florens, i Wien, i Petersburg, i Paris, öfverallt har jag återfunnit er och öfverallt förnekar ni er vara densamma som jag råkade på värdshuset i Apenninerna. Och dock, min fru, mumlade han, och dock... O! sedan denna olyckliga natt förföljer mig ert minne oupphörligen... Sedan dess är det endast för er... b Hon hejdade honom genom en befallande åtörd. — Min herre, sade hon, tillåt mig, i stället för att nödgas lyssna till eu förklaring, som måste vara mig obehaglig, fråga er hur pi har kunnat komma hit. Hon pekade på fönstret. bli förlägen. Skulle han ljuga, eller skulle han omtala för denna qvinna, som han älskade, att det var genom ett annat fruntimmers hjelp och anvisningar han kunnat komma in i denna studentkammare, hvars invånare var borta, och derifrån praktisera sig öfver taket. — Jag väntar, min herre, sade Damen med svarta handsken något otåligt. — Min fru, stammade Armand, jag kan icke.. — Och ni vågar tala med mig om kfkelck och försäkra att ni ett helt år förföljt mig — ni, som icke kan redogöra för... Ahl! min herre, er djerfbhet är verkligen ovanligt stor! — Min fru, förlåt mig... Hon sammandrog ögonbrynen och hennes blick hade antagit ett förfärligt uttryck. — Jag anar ett förräderi, sade hon slutligen; men jag vill icke vidare besvära er med några frågor. Armand tycktes b