Dagens Nyheter – 11 mars 1868, sida 1

Bergström med ganska skarpa uttryck moi statsutskottet, uttalande sin förundran öfvei att dess ledamöter ej ejort sig bättre underrättade, innan de fattat beslut i frågan, och yrkande återremiss, på det utskottet måtte få tillfälle att något närmare tänka på saken. Hr Key anmärkte med anledning häraf att statsutskottet väl med temligt lugn kunde bära, hvad en annan talare bredt så tjockt på i tillvitelser, och var den dervid visade klumpigheten så mycket mindre att undra på, som man ej kunde vänta af en björn att han skulle vara dansör. Härpå svarade hr Hedlund, att björnen ej kunde tillräknas sin klumpighet, men att det alltid var obehagligt att finna denna egenskap hos en dan smiästare — hvilken anmärkning väckte allmän munterhet. Ir Key, som gerna ville ha sista ordet i denna strid, sade sig fullkomligt instämma med hr Hedlund, gjorde det så mycket heldre, som han aldrig tänkte bestrida hr H. hedern af att vara solodansör. Kammarens ledamöter tyckte emellertid nu, att dessa personliga glåpord borde taga glut och gåfvo genom hyssningar tillkänna sitt missnöje med den sista klumpiga repliken. — Ett citat, anfördt af hr Gripenstedt, höll också på att blifva en tändande gnista i den eldfängda öfverläggningen om ammunitionsverkstaden. Hr G.anförde de bekanta orden af en engelsk statsman, att en krigsminister hade en af de svåraste platser, ty i fredstid ville man hänga honom för hvad han ville göra till landets försvar och i krigstid deremot ville man hänga honom för hvad han uraktlåtit. Hr Adlersparre, som nyss förut yrkat afslag till det ifrågasatta laboratoriet, tog sig häraf anledning anmärka, att han lika litet önskade hänga någon krigsminister, som han ville bidraga till att landet skulle bli utan försvar. Hr Ziljencerantz trodde att våra krigsministrar måtte haft denna hotande fara ganska lifligt för sina ögon, ty de hade verkligen gjort så litet som möjligt. IIr Björek kände till det anförda yttrandet och hade, oaktadt han motsatte sig anslaget, ej stött sig derpå eller blifvit förundrad deröfver. Slutligen anmärkte hr Blanche, att det väl ej vore krigsministern, som borde hängas, utan den majoritet som genom nekadt anslag hindrade honom att göra hvad han ville, och till hvilken majoritettalaren vid detta tillfälle räknade sig; men han gick dock det sorgliga ödet med lugn till mötes i ett så stort och godt sällskap. — Efter ännu en stunds öfverläggning, som dock rörde sak och ej personligheter och hvarunder, utom de redan! nämnda talarne, hir Jöns Pährsson, Björck, Posse, Hierta, Carl Ivarsson, Ola Jönsson och Hedlund yrkade afslag, och hr krigsministern Abelin samt hrr Liljencrantz, Gripenstedt, Me nnerskantz, Gumaelius, Alströmer och Sjöberg slutligen förenade sig ihr Bergströms yrkande om återremiss, afslogs punkten genom votering, som utföll med 88 röster mot 74. Den 17 punkten i betänkandet, angående anslag till befästningsarbetena vid Carlsborg, Oxdjupet (i Stockholms skärgård) och Hästholmen (vid Carlskrona), gaf äfven anledning till en längre diskussion, i hvilken förekommo skarpa anmärkningar mot fortifikationsgeneralen för hans egenmäktiga tilltag, att tvärtemot riksdagens önskan använda statens medel till icke beslutade befästningsarbeten. Hr Sjöberg yttrade att då han nödgades yrka afslag å det af k. m:t begärda anslaget till befästningarne var det icke af misstroende till den nuvarande chefen för landtförsvarsdepartementet, utan till chefen för fortifikationen samt på grund af den önskan, som för öfrigt delades af många inom och utom kammaren, att konungen i kommandomål ej måtte ha mer än en rådgifvare, den som är ansvarig; och hr Björck sade att den nuvarande krigsministern väl behöfde stödet af riksdagens uttalade opinion för att kunna återtaga den makt, som hans företrädare lemnat åt chefen för fortifikationen. Anslaget till Carlsborg noedsattes, på yrkande af hr Björck, från 66,000 rdr till 20,000, efter votering, med 98 röster mot 35; hvaremot anslaget till Oxdjupet, 87,400 rår, beviljades utan votering. Hästholmen blef utan anslag, fastän hr Witt tappert kämpade derför och ej gaf sig förrän han fick votering, hvarvid han ock stannade i en minoritet af 18 röster mot 90. Under diskussionen om anslaget till gevär yttrade hr krigsministern, att några vidare beställningar af vapen i utlandet ej skola komma i fråga — hvilket löfte mottogs af kammaren med lifliga bifallsrop och säkert skall väcka allmän tillfredsställelse i hela landet.