Dagens Nyheter – 9 mars 1868, sida 1

Mm Mn lemnar icke sitt hjertas hemlighet åt en qvinna, till hvilken man icke står i något slags intimt förhållande, och som man icke känner vidare än derigenom att man några gånger superat tillsammans med henne... I era ögon är väl jag en sådan qvinna, kan jag tro. — Nej, svarade Armand, ty jag ser på er att ni vill vara min vän. — Åh! ännu mera än det, yttrade Fulmen naivt; jag älskar er. — Ni..: älskar mig! utropade den unge mannen i högsta grad öfverraskad. — Ja, sedan i natt. Ett moln öfverfor Armands panna och han slog ned ögonen. . . — Förlåt mig, sade han, men jag kan icke tro... det är omöjligt... — 0, unge enfaldige! utbrast Fulmen med ett triumferande leende, tror ni då att jag skulle gjort mig besvär med att narra er att dricka för mycket och sedan haft er qvar hos mig, om icke... Och Fulmens etektriserande blick fullbordade meningen. Men Armand steg upp med en viss värdighet och fattade i sin tur hennes hand. — Förlåt mig, min fröken, sade han, att jag icke genast faller till era fötter, att ni, hvilkens kärlek är eftertraktad af alla, och som man tigger om ett småleende, finner mig med Jedsnad mottaga en bekännelse, som borde göra mig galen af glädje... — Ah! utbrast Fulmen, ni inser väl, min vän, att om ni icke faller till mina knän, om ni icke dör af glädje, så är det just derför att ni icke kan besvara min ömma låga... — Huml... ja... — Det är derför att ni älskar Damen med svarta handsken.