Dagens Nyheter – 9 mars 1868, sida 1

— Ah! mumlade han, jag kommer ihåg... Jag talade om... — Om Damen med svarta handsken, sade Fulmen. — Och ni satte tro till allt hvad jag pratade? i — Ja visst gjorde jag det, yttrade Fulmen, — Det var dock blott ett skämt alltsammans... Under det att Armand sade detta, fästade han en orolig blick på dansösen. Men Fulmen fattade hans båda händer med en nästan moderlig åtbörd, fästade sina svarta ögon på honom med ett uttryck af sorgsenhet och uttalade detta enda ord: — Barn! . — Men, jag försäkrar er... jag svär ..stammade den unge mannen. — Svär icke, sade hon. Fulmen strök en hårlock ur pannan på Armand och tillade: — O, I tjugufemåriga hjertan, I diplomater in spe, kännen I då så litet qvinnan, att I tron det vara lätt att föra henne bakom ljuset? o— Men... jag söker icke bedraga er... jag... : — Hör mig, fortfor hon, antag att jag är en mor för er... — 0! utbrast Armard småleende, ni är alltlör vacker för en sådan roll... — Nå väl, en syster... — Ja, låt Oss antaga att ni är min syster. — Man säger allt åt en syster... allt utan undantag... och om jag vill veta ert hjertas hemlighet... — Men jag har ingen hemlighet. — Hvad! Ännu en gång? Fulmen stampade i golfvet med sin lilla täcka fot. . — Ni har verkligen rätt, återtog hon; man