Dagens Nyheter – 7 mars 1868, sida 3

skulle vara detsamma som den Stora veckan. Så blef hon ock kallad hos latinare och greker, af desse sednare jemväl korsfästelsens påska. Spår till dess firande påträffa vi redan i 2:a århundradet; det var Konstantin den store, romersk kejsare 306—337, som i sammanhang med kristendomens upphöjande till statsreligion äfven befallde helighållandet af den stora veckan. Veckan hade ock andra namn, såsom straffoch arbetsveckan, såväl med anledning Kristi lidande, som den stränghet, hvarmed de första kristna späkte sin kropp, och aflösningsvecka, emedan botfärdige då erhöllo aflösning. I gamla kristna kyrkan var denna vecka isynnerhet invigd till fastande, bön och gudliga öfningar samt almosors utdelande. Fastandet, eller afhållandet från viss mat och dryck iakttages, såsom förut är anmärkt, icke mer — vi tro till och med icke af nutidens farister eller dem, som gerna vilja visa sig klädda i helgonskrud. Förfädren, hvilka, ifrån fettisdagen intill påsk, ej fingo äta kött och fläsk eller dricka annat än vatten, begynte sin fasta dagen efter ask-onsdagen, då de, i likhet med gamla testamentets Job, till tecken af sin bedröfvelse och syndasorg strödde aska på sina hufvuden. Skärtorsdagen (af skära som betyder rena) var en tvätteller reningsdag, då man, gladare till sinnes, tvättade bort askan ur håret. Läångfredagen, korsfästelsens påska, var ock en förberedelsedag till den kommande påskahögtiden och lördagen kallades den Stora Sabbaten, på hvilken de, som dertill ansågos värdige, döptes. Efter 40 dagars mer eller mindre sträng fasta behöfde man naturligtvis en lättsmält och kraftigare föda för att på bästa och lättaste sätt återställa kroppens jemvigt, och man valde ägg. Härifrån torde man kunna härleda det ännu biehållna bruket att äta ägg vid påskhelgen, såvida detta icke är reut af en genom de många kristna århundradena fortplantad hednisk sed, hvilket har mycken sannolikhet för sig, emedan hedningarne vid den tid af året, då vår påskhelg infaller, hade sina äggspel och äggfester, gudarna Kastor och Pollux till hedersbetygelse, hvilka man trodde hafva af öfverguden Jupiter blifvit kläckta ur ägg. Att den vidskepliga folktron särskildt haft mycket att förkunna om dynmmelveckan, såsom den tid af året, då trollpackorna företrädesvis skulle haft böjelse för att företaga lustfärder till Blåkulla, det bör ej förefalla oss underligt, då vi veta hvilka vilda och orimliga fantasier kunna alstras i en menniskas bjerna, när hennes mage efter en lång fasta är tom. Vi kunna dock med säkerhet antaga, att dessa så kallade påskgummor, som ju voro så öfverkloka och förtänksamma, hade allt för mycket vett, för att, hvad vårt land beträffar, välja denna högst otjenliga och föga behagliga årstid för lustfärder. I alla händelser och till lycka för oss är den ursprungliga, krassa betydelsen af fastan och de såsom en lättfunnen motsats dertill uppdiktade Blåkulla-gästabuden numera blott ett af dessa minnen, som mer och mer förblekna. rg a nn an an RE