Dagens Nyheter – 7 mars 1868, sida 3

Meese mmm —tm——————X—XOEXEAOAROO ORO —LROXXOXRKOOOUOOO Fastan. De tider ligga visserligen långt bakom oss, då man af religiösa skäl späkte sin lekamen med fastande, för att så mycket lättare och ledigare kunna fortgå på den smala vägen, hvilken de andliga lotsarne på tidens haf prickat utsåsom ensam ledande till himlens port, och den enda fasta, som hos oss numera kommer i fråga, är den ofrivilliga, som jiakttages af ekonomiska orsaker; men då emellertid benämningen fasta ännu tillämpas på några veckor af vårt kyrkoår — de närmaste före påskhögtiden — och vi just nu befinna oss under det maktlösa väldet af den religiösa fastlagen, utan att dess ursprung och första betydelse torde vara bekanta för många af våra läsare, ha vi trott det ej sakna allt intresse att några ord derom yttrades. Det vare dock långt ifrån oss att här försöka lemna en utredning af fastans andliga betydelse, sådan den uppfattades i början af den kristna tiden, då den var en örtagård, der fromhetens tårpilar och kärlekens passionsblommor växte och mognade för den uppmärksamme och ödmjuke tänkaren; vi vilja endast nämna några ord om fastelifvets yttre sida och lemna ett kort utdrag ur historien om fastan. Den sinaitiske profeten, historieskrifvaren och lagstiftaren Moses (namnet betyder, öfversatt på vårt språk: Ur vatten uppdragen) påböd för sitt folk endast en fastedag. Efter Moses död tillkommo dock många flera fastedagar, ty den tidens judar — säger en äldre förf. — funno fastandet vara det lättaste sättet att söka behaga himmelens herre. Judarne, som alltid hållit strängt på sina lagars bokstafslydelse, iakttogo fastlagens hårda bud, afhållande sig från bruket af näringsmedel på de bestämda fastedagarna. De första kristna, som ej genast kunde frigöra sig från sina närmaste fäders bruk, oaktadt de helt visst insågo betydelselösheten hos många af dessa, mskränkte sig till afhållandet från kött och smör. Den protestantiska kyrkan har, som vi veta, låtit fastan förfalla, om ock enskilda sekter eller familjer bibehållit bruket, i den menlösa tron om hungersqvalens nådeverkningar. Vår religionsstiftare har hvarken anbefallt eller förbjudit fasta; men påfvarne i Rom, en Sixtus, en Clemens, en Leo eller någon annan, som sagt sig hafva Petri nycklar till himmelriket i sin hand, jemte synoderna (ofta efter votering, såsom vid vår riksdag), hafva påbudit många fastedagar. De stora fastorna urartade dock straxt i begynnelsen och förlorade sin karakter såsom allmänna och betydelsefulla religiösa sedvänjor, ehuru ännu inom de katolska länderna fasta offictelt är påbuden och hålles under de 40 dagar, som gå näst före påsk. Befrielse från fasta meddelas, i särskilda fall, såväl af de påfliga biskoparna, som af påfven sjelf. Strängast hålles fastan inom den grekiskt-katolska kyrkan. Judarne d. v. s. de fromma bland dem, hafva ännu, ehuru den heliga gloria, som i derasögon omstrålat den från Sinai gifna lagen, betydligt förbleknat vid den belysning, som den nyare tidens forskning gifvit densamma, sina dagar, på hvilka de afhålla sig från förtärandet af alla näringsämnen, såsom försoningsdagen och till erinring af Jerusalems förstöring. Afven mohamedanerna iakttaga en årlig fasta. Huru fastan firas hos oss är för hvar och en bekant — Vi känna väl till några okloka och felaktiga plägseder, men vilja ej nämna dem, för att ej behöfva använda svärdsegg. Oafsedt den fasta, vi tvingas till, — många af våra Jandsmän sucka för närvarande under detta tvång — följa vi, obekymrade om fastlagen, sorglöst med tidens ström, och taga oss blott en kort rastestund, den vi kalla passionsveckan, och om hvars antiqviteter vi slutligen vilja lemna några upplysningar. Vår allmänhet kallar denna vecka, som går näst före påsk, för dymmeleller dymbelveckan. Några härleda denna benämning från ordet dumb, som betyder stum, tyst, emedan, enligt gamla tidens sed, kyrkoklockorna under denna vecka ej rördes, orgeln var tyst och allting stilla och sorgligt. Vi komma dock den verkliga betydelsen närmare om vi med ledning af de första kristnas talesätt och föreställningar, fortplantade till våra dagar, härleda benämningen från det gamla ordet domwnel, som betyder stor: följd hvaraf dommeleller dymbelvecka