Dagens Nyheter – 6 mars 1868, sida 2

stert och ödsligt, liksom alla gamla boningar, der egaren ej vistas. Endast några på godset födda tjenare funnos der. Deras förvåning blef stor, då de sågo kaptenen anlända, blek, sorgsen och afmagrad, med nästan hvita hår och genom hela sitt utseende påminnande om en gubbe. Emellertid skulle den som tre dagar förut, det vill säga då han mottog besök af major Arleff, sett och i detta ögonblick återsett honom, hafva märkt att hans person undergått en ganska stor förvandling. Denna dystra nedslagenhet, som hittills hvilat öfver hans ansigte och åt alla hans rörelser gitvit en anstrykning af sjuklig slapphet, hade plötsligen blifvit efterträdd af ett slags feberaktig energi, som, så till sägandes, i detta vandrande lik ingjöt ett artificielt lit. Han var ännu blek och långsam i sina rörelser, men ögat hade redan återvunnit sitt fordna energiska uttryck, och hela hans varelse var nästan omskapad. Ur vagnen skyndade han genast till slottets stora sal och frågade efter intendenten. Denne var en gammal tjenare, som sett den aflidne generalen Ruvigny födas, och som i djupet af sitt hjerta begrät utslocknandet af den urgamla Flars-Ruvignyska familjen, hvars sista ättling hade fallit för markis Gontran de Lacys värja. I hans ögon var Hector Lemblin ej en husbonde, utan ett slags tyrann, som han underkastade sig och hvars befallningar han punktligt men utan all hänvgifvenhet fullgjorde. — Mäster Pierre, sade kaptenen till honom, jag väntar i qväll främmande ifrån Paris.. det kan ej dröja länge innan de äro här. Intendenten betraktade Hector och lyckades så väl spela förvånad, att kaptenen föll i snaran. Han fortfor: