Efter sin ankomst till Paris bebodde majoren ett litet nybygdt hotell i hörnet af Saint-Honore-gatan och Beauvantorget. En galonerad schweizare skyndade att öppna porten, hvarigenom kaptenens vagn rullade in på gården. Tvenne betjenter i livr6 sprungo fram för att fälla ned fotsteget. Den ene af dem mottog kaptenens kort. — Ah! sade betjenten, då hans ögon föllo på kortet, herr grefven väntar er Major Arleff var grefve. Kaptenen steg ur sin vagn och åtföljde betjenten, hvilken ledsagade honom upp i första våningen. Det var en förtjusande bostad, en sådan som det endast för on qvinna är möjligt att inom några få dagar anordna. Trappuppgången var garnerad med blommande krukväxter och sällsynta träd, på väggarne sågos alfrescomålningar, liksom om man befunnit sig uti en villa i det fordna Pompeji. Genom en förtjusande vinterträdgård följde kaptenen betjenten, som stannade vid ingången till en den mest nätta och, för att så säga, koketta budoar man kan tänka sig. I detta rum sutto en gubbe och en ung qvinna, belysta af en ifrån taket nedhängande alabasterlampa. Gubben var ingen annan än grefve Arleff, den ryske majoren. Hvad den unga qvinnan angår, hade kaptenen knappt hunnit kasta en blick på henne, förrän han öfverväldigades af en darrning och blef nästan bländad af hennes utomordentliga, förtrollande skönhet. Förgälves letade han i sitt minne, bestormande det förflutna med frågor; denna qvinnas drag erinrade ej på minsta sätt om general Ruvignys martialiska ansigte.