Dagens Nyheter – 4 mars 1868, sida 2

En stuod derefter infann sig Hector Lemblin i det rum, der den främmande väntade honom. Major Arleff var en man af omkring sextio år och lång till växten. Han hade hvitt hår och skägg och hans min var något högdragen. Hans sätt var sådant man ofta finner bos förnäma ryssar. — Förlåt mig, min herre, yttrade han, under det kaptenen anvisade honom en ländstol, att jag så här trängt mig in till er... — Min herre... — Men, fortfor majoren, jag har rest åtta hundra franska mil, för att erhålla detta samtal. Jag kommer direkte från Petersburg. Kapteucn såg helt nyfiken på honom. — Mitt namn är för er främmande likasom min person, återtog majoren. Tillåt mig säga er att jag är grefve Arleff, rysk artilleriofficer och kommendant på fästningen Nicolas. Kaptenen bugade sig. Majoren betraktade honom mycket uppmärksamt och forttor: — Jag skall hos er, min herre, framkalla minnen från förfluten tid. Jag måste det; annn kan jag icke förklara ändamålet med mitt — Jag hör er, svarade Hector Lemblin, som började blifva intresserad. — Min herre, återtog majoren, har ni icke varit adjutant åt generalen baron de Ruvigny? Kaptenen spratt till och majoren märkte att han blef dödsblek i ansigtet, så snart han hörde detta namn uttalas. — Jo, min herre, svarade Hector. — Och ni har gift er med hans enka? — Jag begråter henne nu, min herre, yttrade kaptenen med dyster stämma. — Nåväl, fortfor majoren, det är med anledning af ett uppdrag utaf baron de Flars-Ruvigny jag har uppsökt er.