Dagens Nyheter – 2 mars 1868, sida 3

deras mördare? Allt är nu tyst, det är natt... det förståndigaste vi kunna göra är att så fort som möjligt söka tak öfver hufvudet och tänka på vår egen säkerhet. , Vi fortsatte derföre vår väg och efter en timma uppnådde vi utan äfventyr ett litet värdshus, som låg enstaka vid sidan af landsvägen. En gammal qvinna, som skulle synnerligen väl hafva passat till duenna i någon komisk opera, öppnade porten. Hon åtföljdes af en aderton eller tjugu års yngling, iklädd en pittoresk drägt, sådan bönderna vid Pontinska träsken bruka bära. I början betraktade hon oss med misstroende blickar, men bestämde sig slutligen för att släppa in oss, då vi framtogo några guldstycken. — Förlåt, mina goda herrar, sade hon på dålig italienska, men i tider, sådana som dessa, bör det ursäktas om man är en smula misstrogen. Det går icke en enda dag förbi utan att banditen Giacomo med sitt band... — Jaså, afbröt henne Albert, det finnes således banditer i trakten? — Om det finns! utropade den gamla qvinnan med hopknäppta händer. Ack, min herre, de grassera rysligt här i Appeninerna, i förra veckan blefvo tre resande mördade här. — Här! — Ja, min herre. De göra, Gudskelof, mig och nin son ingenting, utan antasta endast resande. — In skön tröst, anmärkte Albert, i det han betraktade mig. — Om således, frågade jag, banditerna infina sig här, så är ni nog artig att släppa in dem? — Ja visst, inföll naivt den gamla qvinnan, det är ju vanligt. — Huru, vanligt? — De resande få försvara sig bäst de kunna.