Dagens Nyheter – 2 mars 1868, sida 3

soner och artister resa. Vi tillryggalade väger till fots... In afton passerade vi en af Appe: inernas ödsligaste trakter. Gnolande på er operamelodi, gick Albert med raska steg framåt Jag för min del vandrade drömmande vid hans sida, men erfor denna oförklarliga känsla af oro som låter oss ana en kommande olycka. — Här skulle vi, sade Albert plötsligen, kunnsg blifva mördade och bestulna, utan att aa er enda menniskas bistånd att påräkna..-. — Så tragiskt ett sådant äfventyr än skulle vara, så vore det åtminstone icke ovanligt, svarade jag, men nog skola vi så dyrt som möjlig sälja våra lif. I samma ögonblick hördes på afstånd några böss-skott. Vi stannade och lyssnade; bullret närmade sig, — Hör du? sade Albert. — Ja, svarade jag, man mördar någon resande, eller också äro de påfliga soldaterna något röfvarband på spåren. — Min vän, inföll Albert med en filosofs lugn, bullret är aflägset, vi kunna ej hjelpa den stackarn, det enklaste är derföre att vi helt lugnt fortsätta vår väg och så fort som möjligt söka hinna fram till närmaste by, hvilken, efter hvad man sagt oss, ej bör vara långt borta. Detta egoistiska yttrande vari alla fall ganska förståndigt. Emellertid var det endast med motvilja jag fogade mig efter min väns åsigt. Skotten, hvilka nu ej vidare hördes, hade hos mig framkallat underliga tankar; det tycktes mig som om man mördat några för mitt bjerta kära personer; men Albert drog mig oupphörligen framåt. — Din romantiska ridderlighet, sade han till mig, saknar sundt förnuft. Om vi nu artaga att våra karbiner skulle kunna uträtta något, hvem säger dig att vi lyckas finna offren eller