Dagens Nyheter – 2 mars 1868, sida 1

Skola vi väl omständligt redogöra fö lördagens diskussion? Det tjenar föga til ty de skäl, hvilka derunder anfördes för oci emot dödsstraffet voro i allmänhet gaml: och välbekanta. Vi inskränka 0ss derför till att vidröra några få hufvudargumente; som framställdes af de mest framstående talarne samt att uppräkna namnen på de personer, som yitråde sig i den ena eller andra riktningen. Dödsstraffets behöflighet såsom afskräckningsmedel (hufvudtanken i hr De Geers yttrande), nödvändigheten af skydd mot lifstidsfångar, hvilka utan dödsstraffet skulle komma att stå öfver lagen, allmänna rättsmedvetandet i landet, som fordrar strafiets bibehållande, samhällets omogenhet för reformen, samt de förhållandena att, enligt statistiska uppgifter, visat sig det brotten ökats i vissa länder, der dödsstraffet upphört att tillimpas och särskildt att kantonen Freiburg, som en gång utstrukit detta straff ur sin låg, funnit sig nödsakad att åter tillgripa detsamma, att hos oss straffet är alternativt och således blott i de aldra värsta fall behöfver tillämpas och slutligen att åtskilliga utmärkta rättslärda, som skrifvit om dödsstraffet, förordat dess fortsatta användande — se der i korthet de väsentligaste skälen för afslag af lagutskottets hemställan. Och hvad yttrades hufvudsakligen från motsatta hållet? — Att dödsstraffet icke afskräcker; att mycket annat än lagstiftningen utöfvar inflytande på brottmålsstatistiken; att, om dödsstraffet grundar sig på rättvisa, benådningen är en orättvisa; att allmänna opinionen ogillar straffet; att detta blifvit obehöfligt till följd af en stigande upplysRing och mildare seder; att endast den som förmår gifva lifvet har rättighet att taga det; att många brottslingar gå oberedda till döden (enligt.hr Blanches yttrande, vissarligen ifrigt önskande och ända in i sista ögonblicket hysande förhoppning om nåd, men det är icke Guds nåd de tänka på utan konungens nåd), att misstag kunna. begås, så att oskyldiga menniskor blifva afrättade 0. 8. Vv. För dödsstraffets npphäfvande yttrade sig följande talare: hrr Ocklind, Key, Siljeström, Ahlgren, Östman, C. A. Larsson, Jonas Andersson, Per Nilsson i Espö, Rosenberg, Hedlund, Grafström, Blanche, Bovin, Hierto, Svensgn, Ridderstad; Björck, Hörnfeldt, Carl Ifvarsson, Uhr, Rehnström, P. Nilsson från Christianstads län, And. Eriksson, Grenander, Ola Jönsson, A. W. Nilsson, Ola Nilsson, Lönnberg, And. Jonsson, Matts Pehrsson, Jöns Pährsson, Ola Lasson, Nils Larsson, Daniel Danielsson och Orre. Mot reformen talade: hrr De Geer, Hessle, Henrik Hansson, Ribbing, Hedengren, Witt, Isberg, Liss Olof Larsson, Petter Andersson, Staaff, Lindström, Gripenstedt, Hedenberg, Lundström, G. och A. von Proschwitz, I Anders Gudmundsson, Bjerkander, Medin, Kinmansson, Sven Nilsson, Heggström, Magnus Svensson, Åstrand, Grape, Jan Andersson, Westblad, Petter Pettersson, Bergman, Ola Månsson, Winkrans, Åke Andersson, Olof Nilsson fr. Vesterbottens län, Rylander, Kallstenius, och Aug. Danielsson. Hrirr Blanche anmälde efter voteringens slut sin reservation — hvari sedan flera ledamöter instämde — i följande ordalag: Jag reserverar mig mot detta beslut, som efter. min tanke skjuter vårt land: ett sodt stycke tillbaka i forntiden.