Dagens Nyheter – 2 mars 1868, sida 1

SO AV BRG RNE NR CURR HR MP VW MR dödsstraffet. Lördagen den 13 april 1867 beslöt riks dagens andra kammaäre för sin del genon omröstning, som utföll med 103 röster mo 53, att dödsstraffet skulle afskaffas. Lörda gen den 29 februari 1868 —således 10 11 månader derefter — beslöt samma kam mare, bestående vid detta sednare tillfälle afi det aldra närmaste samma ledamöter son vid det förstnämnda, att dödsstraffet skal qvarstå. Besynnerligt! utropar väl hvar och en som läser denna nyhet; och han tillägger utan tvifvel: Detta sista beslut måste ändå ha fattats med mycket knapp pluralitet. Vi nödgas svara: med 100 röster mot 69. Under diskussionen i lördags talade man mycket om allmänna meningen i landet: både försvararne afoch motståndarne till dödsstraffet åberopade denna såsom stöd för sin åsigt. Vi vilja nu icke uttala vår uppfattning af den allmänna meningen i detta, hänseende; men ett kunna vi säga, och det är, att allmänna meningen aldrig skall förlåta det vankelmod, andra kammaren genom dessa stridiga beslut ådagalagt. Det skall göra ett obehagligt, ett nedslående intryck på Sverges befolkning, icke så mycket att dödsstraffet utaf en del af representationen blifvit förklaradt ännu någon tid vara nödvändigt — ty derom kunna, det medgifva vi gerna, åsigterna vara delade — utan att den kammare, hvilken såsom direkte utsprungen ur folket närmast har att föra dess talan, visat sig sakna all hållning. Visst är det en pligt för hvarje representant att taga skäl och att icke af envishetellersjelfförtroende hårdnackadt vidhålla en åsigt, som han finner sig icke kunna försvara; detta gäller dock förnämligast frågor af mera underordnad vigt, i hvilka representanten tillfälligtvis satt sig in. Men i ett ämne sådant som det ifrågavarande, om hvilket under åratal så mycket både offentligt och enskildt varit . taladt och skrifvet, med, ett ord i en tidens lifefråga bör hvar och en folkrepresentant ha bildat sig en fast öfvertygelse, som åtminstone icke rubbas förrän nya skäl, hvarom han under föregående moget öfvervägande varit okunnig och hvilka han således då icke kunnat taga i betraktande, blifva honom förelagda. Nåväl, säger man, det är väl antagligt att under den diskussion, som i lördags egde rum och som varade i tio timmar, en eller annan talare framställde någon sida af saken, som man förut förbisett. Vi åhörde heia denna diskussion uppmärksamt, och vi kunna försäkra, att, ehuru frågan skärskådades ur många synpunkter, ingen enda af dessa var ny. Äfven i fjol fattades icke , beslutet utan långvarig öfverläggning; och vi. fråga nu: hvilken är orsaken till denna plötsliga och oförmodade omkastning i andra kammarens tänkesätt? Vi kunna icke utfundera någon annän än den vi ofvan angilvit, ett visst vankelmod, ett beklagansvärdt lyte i karakteren hos åtskilliga af kammarens ledamöter. En talare, herr Rehnström, trodde orsaken vara att justitiestatsministern De Geer nu uppträdt till försvar för dödsstraffet och att en af pressens organer på ett oskickligt, allmänhetens rättsoch finkänsla sårande sätt sökt befrämja men i stället derigenom endast skadat den goda saken. Vi lemna dessa förklaringsgrunder åt sitt värde, men framställa åt hvarje tänkande, huruvida någondera af de två anförda omständigheterna är af beskaffenhet att kunna inverka på någons öfvertygelse i en stor kulturfråga, såvida icke denna öfvertygelse är byggd på auktoritetstrons lösa grundval eller den öfvertygadepersonen saknar karakter? Då vi uttala detta klander öfver riksdagens andra kammare, sker det visst icke af något slags förtrytelse eller till följd af den vresiga sinnesstämning, som uppstår när man finner en kär förhoppning gäckad. Vi ha verkligen icke vågat hoppasatt frågan. om dödsstraffets afskaffande nu skulle få en, lycklig lösning; vi veta mer än väl att det finnes återhållande krafter i samhället, och vi befarade att äfven om riksdagen i sin helhet bifölle lagutskottets förslag, regeringen skulle begagna sitt veto i denna fråga. . Men vi kunna icke neka till att vi erfara en djup hedslagenhet — som säkerligen delas af många — vid tanken på att andra kammaren, SOm väl egentligen borde vara den första i att påyrka liberala reformer, denna gång visat gig så illa motsvara sin bestämmelse, och vi kunna icke underlåtaattgöra denna reflexion:hvilket inflytande kan man väl begära att andra kammarens — äfven med stor majoritet uttalade — åsigt skall utöfva på regeringen eller förstå Ckämmaran md afonrandat at