Dagens Nyheter – 29 februari 1868, sida 3

— Sålunda, mumlade Fulmen med af rörelse darrande röst... ni älskar? — Jag älskar... — Med passion? — Med förtviflan. — Och det är derföre, tillade Maurice, som Armand är här. Han söker i nöjets bägare dränka sin försmådda kärlek. — Min vän, sade Armand med ett melankoliskt Icende, en försmådd kärlek är detsamma som en bekänd. — Hvad! har ni ej förklarat er för den ni älskar? — Nej. — Då, sade hon leende, fattar jag fullkomligt er förtviflan. Men så mycket kan jag säga, att om en qvinna visste sig älskad after, skulle hon ej kunna förblifva känslolös för ert hjertas sorg. v — Ni är alltför god, sade Armand. Han tömde glaset, hvarvid en tår föll i vinet. — Min bäste herr Armand, sade Nini-Pompadour, herr Stephan har gjort er en dålig tjenst genom att så der lättsinnigt omnämna er ömma låga. — Tror ni det? — Ja, ty vi skola ej upphöra att plåga er innan ni sagt oss allt. Armand betraktade henne leende och sade: — Jag kan icke. — lan är tystlåten, tänkte Fulmen; då måste också hans kärlek vara glödande. — Men, sade hon högt, jag har svurit att lösa er gåta. — Har ni det, sade den unge mannen skrattande, så har ni kommit längre än jag sjelf. — Bah! — Jag vet ej ens namnet på den qvinna jag älskar.