Dagens Nyheter – 22 februari 1868, sida 2

— Adjo... stammade Armand. Huru! ni lemnar mig? — Ja, klockan är fyra... — Åh! det är omöjligt... — Jag måste... — Men, bad den unge mannen, hvill:vus röst hastigt förändrades; jag får lof att följa er... — Jag förbjuder er att göra det. Denna befallning utsades med så mycken bestämdhet att Armand icke ansåg sig böra eller kunna göra någon invändning. — Åtminstone får jag väl återse er? frågade han. Damen skakade hufvudet. — Ack! sade Armand i tröstlös ton, jag kan icke fördraga den tanken att jag nu skulle se er för den enda och sista gången... — Min herre, afbröt honom den okända, skulle ni vilja ha den godheten att upplysa mig, hvar ni bor, på det att jag i morgon eller ötvermorgon må kunna göra mig underrättad om huru ni befinner er efter duellen. Jag tager emellertid för afgjordt att ni icke skall låta döda eller såra er... Armand kunde ej återhålla ett utrop af glädje. — 0! sade han, jag får då återse er? — Hvem vet? Damen gömde det kort, den unge mannen lemnade henne, hvarefter hon tryckte hans hand och tillade: — Stanna qvar här... följ mig icke... jag förbjuder er det... Och Armand var nog lydig att dröja, till dess hon hunnit lemna operan. Först en stund sednare begaf han sig sjelf derifrån. Föijande dagen blef han utmanad på duell af herr Alfred Daubray — så hette den person, hvilken tillåtit sig förolämpa den okända. Duellen egde rum och resultatet deraf blef att herr Daubray lindrigt sårades i armen,