Dagens Nyheter – 18 februari 1868, sida 2

Och med en åtbörd befallde markisen Leona att gå ut, och han gick sjelf efter henne, lemnande Octave de Verne i ett tillstånd af den största förbittring. På gatan vände sig Leona till herr de Lacy, som följde henne, och kastade på honom en bedjande blick. — Gontran, sade hon, jag har varit bra oförståndig... jag har handlat under inflytande af mycken elakhet... Men... ack! om ni visste... — Jag vill ingenting veta, min fru, svarade markisen. Tag min arm. Darrande lät hon sig ledas af honom; och de gingo tillsammans ända till gatan Chass-VAntin, utan att vexla ett enda ord. När de omsider stannade utanför hennes port, ville hon åter söka förmå honom att höra henne. Men han tillslöt hennes mun med en befallande åtbörd och sade till henne: — Jag vill ingenting veta. Gå nu in i er bostad, och lemna den icke — jag förbjuder er det. Herr de Lacy skyndade härefter att uppsöka öfverste Leon. — I morgon, sade han till denne, klockan sju skall jag duellera på pistol och värja. Ni skall bli min sekundant, eller huru? — Nej, svarade öfversten; jag skall sedan underrätta er, hvarför jag icke kan bistå er. Men jag skall skaffa en annan sekundant. — Godt; jag litar på er. — Nå huru befinner sig Leona? — Naturligtvis är hon i hög grad uppskakad, svarade Gontran. För närvarande är hon i sitt hem. — Nå, fördömer ni henne för alltid, eller är ni böjd för försoning? — Nej, bäste öfverste, någon försoning mellan oss kan aldrig komma till stånd. Denna qvinna är för mig en plågoande, och om hon får lefva, kommer hon att göra mig till och med ännu