Dagens Nyheter – 15 februari 1868, sida 2

klokt; jag känner mig sjelf betydligt lättare till sinnes. Den dag, som följde efter florentinskans försvinnande syntes Gontran mycket kortare än de föregående. Han företog en promenad till häst vid middagstiden, tillbragte aftonen på spektaklet och kom icke hem förrän vid midnatt. Då först frågade han, utan att likväl på minsta vis förråda någon oro, om hans kammartjenare hade hört af Leona under dagens lopp. — Nej, svarade mannen. Leona hade tagit med sig Justine, sin kammarjungfru, och ingendera hade meddelat sig med: betjenten. Gontran lade sig och insomnade, drömmande om Margareta de Pons. Emellertid tyckte han dagen derpå att det var tomt omkring honom. Han gick icke ut, och dagen syntes honom lång. — Men, sade han till sig sjelf, det är ju troligt att jag om en åtta dagar skall finna denna qvinna, för hvilken jag uppoffrat min förmögenhet, min frihet, min kärlek, i en ny beundrares armar, och att hon för honom skall berätta min historia... Jag har verkligen burit mig löjligt och dumt åt. När Gontran väl en gåog kommit att kasta tanken åt detta håll, försiggick hos honom, likasom hos Leona, en reaktion. Hans förakt förbyttes till hat och svartsjuka och han blef ursinnig vid tanken på att denna varelse, hvilken sjunkit till en slaf åt honom, genom en ny kärlek skulle åter blifva höjd till den dominerande ställning, som hon förut med afseende på honom sjelf intagit. Och den nyss så nedslagne och liknöjde mannen reste sig upp, blixtar sköto fram ur hans ögon, och en gnista af denna infernaliska eld, Som han beundrat hos Leona, tändes hos honom sjolf.