Det är ledsamt och motbjudande att tala om grefve Eric Sparre, men vi kunna icke underlåta det, då snart sagdt hvarje dag nya bevis förekomma på att han sätter sig öfver grundlag, häfdvunna reglor eller rikets ständers beslut. Sednast berättade vi huruledes hr Sparre icke bittre vårdat sitt kall såsom ordförande i lagutskottet, än att en af riksdagen enhälligt beslutad lagförändring — om upphäfvande af ett adelns privilegium — icke blifvit expedierad från Lagutskottet, hvadan regeringen ej kommit i tillfälle att bereda verkställighet åt beslutet. I dag skole vi visa huruledes hr Sparre, såsom själen ioch ordförandeför Borås—Herrljunga-banans styrelse, satt sig öfver iakttagande af ett rikets ständers vid 1859-60 års riksdag föreskrifva vilkor för ett stort låns erhållande till nämnde banas byggande — ett lån, hvilket just hr Sparre sjelf var verksammast att genomdrifva. Rikets ständer, då de beviljade nämnde enskilda jernvägsföretag, på lindriga vilkor, ett lån af nära halfannan million rdr, fästade dervid, bland annat, det vilkoret, att ej mindre förvaltningen af bolagets angelä