Dagens Nyheter – 14 februari 1868, sida 3

— Säg mig, hvilket medel? — Svartsjukan. Leona såg förvånad på öfversten. — Jag förstår er icke... sade hon. — Nå väl, hör då... Ni skall sedan förstå mig... Kärleken är grundad på egoismen, och hvad hos densamma förtjenar anmärkas är att dess vanliga verkningar fortlefva sedan den sjelf har dött. Man upphör att älska en qvinna, man skulle vara färdig att skicka henne dit pepparn växer, men man blir tröstlös om man en vacker dag finner henne i en annans armar. — Jag förstår er, inföll Leona. Och ni har rätt: om jag bedrager Gontran, skall han älska mig; om jag flyr från honom, skall han göra hvad som helst, för att återfinna mig. — Alldeles så. Mätressen steg upp, gick fram till en spegel och kastade en blick öfver sin figur, alldeles såsom en fältherre, då han går att leverera en batalj, öfverskådar sin här. Hon ville öfvertyga sig om att hon ännu var vacker, att hennes ögon voro lika svarta och blixtrande, hennes läppar lika svällande och röda som förr. Derefter log hon helt belåtet och sade till öfversten: — I sanning, min herre, jag har varit bra enfaldig. Jag har alldeles glömt bort att kärlek dödar kärlek och att ett ömsesidigt tycke icke kan blifva varaktigt. En häftig och fullständig reaktion inträffade nu hos Leona. Hvarje spår af den älskande qvinzan utplånades; endast den föraktliga mätressen fanns qvar. Hon erinrade sig alla de långsamt förflutna sorgedagar, hon genomlefvat sedan hon blef kär i Gontran; hon rodnade och erfor ett djupt förakt för sig sjelf vid tanken på alla tårar hon gjutit, alla qval hon utstått... Hon började törsta efter hämnd. Hon älskade ännu herr de Lacy; men hon RR a rn nn TT EERO TTT TTT KR