Dagens Nyheter – 14 februari 1868, sida 3

Apelsinerna. I går jag hos min flicka var, Hos min Sofie, så snäll och rar, En liten treflig snärta, alltväl, Som knipit bort mitt hjerta — ni förstår mig väl? Hon vacker är och lagom stor, Om söndan bär hon hatt med flor, Ar sedesam och flinker, alltväl; Tål ingen spelevinker — ni förstår mig väl? Jag hade apelsiner tre, Dem ville jag min flamma ge, Min lilla, rara Fia, alltväl — . Sen tänkte jag att fria — ni förstår mig väl. Men för hvarenda apelsin En kyss! — derpå jag gett mig hin. Mankerade valutan, alltväl, Fick Fia vara utan — ni förstår mig väl. Jag framtog hastigt numro ett. Ni skulle hennes min ha sett, När hon fick priset höra, alltväl! — Hrad hade hon att göra? — Ni förstår mig väl ! Hon log och spetsade sin mund, — Hvad hon var täck i denna stund! — Jag aldrig såg dess like, alltväl, I hela Sverges rike — ni förstår mig väl. Men knappast var det gjordt, förrän Hon sad: gif mig min kyss igen! God vänner, jag må spöra, alltväl: Ilvad hade jag att göra? — Ni förstår mig väl! Min andra apelsin jag tog, Om hennes lif min arm jag slog; Hon villigt gaf mig kyssen, alltväl, Och morsk Jag blef som ryssen; ni förstår mig väl. Jag hviskade om kärlek ömt, Om känslan jag i hjertat gömt, Om hur den mig förtärde, alltväl, Om önskan, som jag närde — ni förstår mig väl? Y Och hon, hon svor att älska mig, Att följa mig på lifvets stig I glädjen och i nöden, alltväl, Ja, in i bleka döden — ni förstår mig väl! RT