Dagens Nyheter – 13 februari 1868, sida 1

RNE RR AA ne 1 nen ra — hvaremot af statsinkomsterna ett bestämdt belopp måtte till landstingen i förbållande till soikmängde n ofverlemnas. Och i andra kammaren väckte hr 9. A. Hedlund i ungefär enahanda syfte en motion, deri föreslogs, att debelopp på statens budget, hvilka riksdagen kunde vara benägen att anslå till lokala företag, såsom anläggningar af vägar och broar, strömrensningar, utdikningar af mossar m, m., äfvensom till uppmuntran af och understöd åt folkundervisningen inom länen och kommunerna eller till lägte landtbruksskolor, mejerier m. m., eller med ett ord, till alla sådana ändamål, som lämpligast bedömas och afgöras af landstingen samt öfvervakas af dess komitåer, måtte sammanslås till en totalsumma, hvilken sedermera, behörigen jemnad, skulle öfverlemnas till rikets landsting, fördelad proportionaliter till folkmängden inom hvarje landstings område; och borde, sedan landstingen erhållit dessa medel till sitt förfogande, ansökningar om statsbidrag för de ändamål, som här äro i fråga, bifallas endast såsom undantag, till hvilka dock borde räknas de större arbetsföretagen i rikets nordliga provinser. . Men statsutskottets ledamöter voro — och äro ännu — så vana vid det visserligen mödosamma, men också mycket smickrande och maktförlänande bestyret att handhafva fördelningen af rikets inkomster, att det icke försporde den ringaste lust att tillstyrka motionärernas framställningar. Fnhälligt afgåfvo de derför följande utlåtawde :! Y Utskottet vill ingalunda förneka, att åtskilliga af de utgifter, hvilka säväl vid föregående riksdagar, som vid den närvarande, äro eller blifva beslutade att med statsmedel bestridas, afse sådana ändamål, som borde af kommunerna sjelfva bekostas, och till hvilka nödiga medel alltså skulle antingen af kommunalstyrelserna eller af landstingen anvisas, och utskottet byser den förhoppning, att, i den mån kommunalinrättningarne vinna utbildning, staten småningom må kusona befrias från behofvet att till dylika ändamål bevilja statsbidrag. Men häraf följes dock icke, att till landstingen bör öfverlåtas rättigheten att disponera öfver medel, som riksdagen, efter pröfning af bebofvet, ansett nödigt för särskilda ändamål bevilja. Motionärernes förslag derom att landstingen skulle, efter förhållandet till folkmängden, inom hvarje landstings område, erhålla utdelning af statsmedlen, för att använda till vissa behof, synes ock desto mera olämpligt, som det för befrämjande af statens ändamål måste vara nödigt, att representationen, utan afseende på de.zärskilda orternav folkmängd, i hvarje särskildt fall pröfvar behofven och efter omständigheterna anslår de nödiga medlen. BStatsutskottet kan på dessa skäl icke godkänna mötionärernes framställningar, utsn hemställer, att grefve Hamiltons och hr Hedlunds ifrågavarande motiener må lemnas utan afseende. När statsutskottets utlåtande blef föredraget hos kamrarne fanns icke inom någondera af dem en enda ledamot, som kände kallelse att stiga upp och försvara motionerna eller vederlägga utskottet, utan motionerna föllo helt och hållet. Tanken att låta länen sjelfva ötverenskomma om och besörja sina allmänna arbeten var så ny hos oss, att det knapt kan förundra, att den icke vann allmännare understöd, då den första gången framlades för riksdagen; men att den icke vann något medhåll var öfverraskande. Den tanken är dock en stor tanke. Icke så mycket derför att dess realisering skulle leda derhän att allmänna arbeten måste blifva bättre verkställda, om landstingen erhölle ledningen af dem, utan derföre, att det är statsanslagen till allmänna arbeten, som sedan 12—15 år hafva begagnats och troligen ännu länge komma att begagnas såsom korruptionsmedel å riksdagsmännen. Det är dessa allmänna anslag, men icke allmänna grundsatser, som ligga till grund för många riksdagsmäns handlingssätt och för denyare partibildningarne — ja, man skall få se i sinom tid att äfven den sednaste partibildningen — den af ett sig så kallande landtmannaparti — är väsentligen tillkommen med afseende på erhållande af anslag till jernvägar och andra allmänna arbeten, ehuru denna syftning ännu så änge hålles hemlig. Men tanken att öfverlemna en del statsanslag åt landstingen är så lockande för länens invånare, att när de blifva genomträngda af densamma, skall den taga ut sin rätt och blifva en verklighet, ehvad landtmannapartiets särskilta ledamöter vilja det eller icke. ENN SEE SSE KOKS SRA ASL NG