Dagens Nyheter – 13 februari 1868, sida 1

I går omtalades i denna tidning att preussiska regeringen har föreslågit riksdagen att uttala sig för den grundsatsen, att en viss del af statens inkomster böra anslås åt hvarje provins, för att af provinsens ständer (landsting) användas till åtskilliga för provinsen gemensamma, nyttiga ändamål. Detta regeringens förslag afser att bana väg för en utvidgad sjelfstyrelse och en inskränkning af regeringens makt och möda att pröfva och afgöra en mängd smärre mål. Vi omtalade tillika att andra kammaren redan anvisat ett anslag af öfver 1,300,000 rdr årligen åt provinsen Hannover, att användas till länssjukvården, vägarne inom provinsen, folkbiblioteker, m. m.; och det anses alldeles otvifvelaktigt att första kammaren äfven bifaller nämnde anslag. En god början är således gjord. Och preussiska riksdagens andra kammare har icke stannat dervid, utan gått ännu längre, i det att den antagit ett af en enskild ledamot väckt förslag: att riksdagen må anhålleatt den kungligaregeringen) till nästa riksdag aflåter propositioner för alla rikets provinser: 1) om en sådan förändring af kommunalförfattningarne för kommunerna, häraderna och-länen, att sjelfstyrelsen blir befrämjad, 2) om beviljande af ett årligt anslag åt hvarje provins, hvars belopp af riksdagen skall framdeles bestämmas i förhållande till hvad hvarje provins skall med den inkomsten besörja, hvaremot staten skall befrias från omsorgen om sådane föremål. ; Annorlunda, har svenska riksdagen af 1867 förfarit. Den fick emottaga från grefve Archibald Hamilton i första kammaren en så lydande motion: ; Under den tid, då de olika landskapen icke hade rättighet att förmedelst ombud öfverlägga och besluta om de åtgärder, som kunde vara behöfliga till understödjande och befrämjande af gemensamma företag eller af sådana företag, som öfverstego den enskildes krafter, var det nödvändigt att staten fullgjorde detta. Bland de olägenheter, som häraf varit en följd, må blott påpekas den omständigheten, att en täflan mellan de olika landskapens målsmän vid riksdagarne ofta uppstått, hvarvid hvar och en sökt att af statsmedlen förskaffa åt sitt landskap det mesta möjliga. Då genom landstingen en möjlighet är beredd för de olika landskapen att gemensamt befrämja alla företag, som för dem äro nyttiga, torde tiden nu vara inne, att statemedel icke böra användas till sådana företag, som ligga inom landstings befogenhet att understödja. Då likväl ett sådant beslut möjligen skulle leda till en allt för långt drifven sparsamhet med anslag till allmännyttiga företag inom landskaper, tord vara nödvändigt att en summa ungefärligen motsvarande det belopp, som hittills för dessa utgifter blifvit änvändt, måtte blifva till landstingen öfverlemnadt, helst på sådant sätt, att en viss statginkomst måtte direkte till landstingen anslås: och får jag sålunda vördsamt föreslå: att från Riksstateng utgiftsposter alla sådana utgifter måtte borttagas, som kunna genom landsting bestridas, ( Obs. i Preussen är man icke så underdånig att man skrifver Kongl. Maj:t, såsom våra ödmjuka kamrar fortfarande göra, oaktadt statsskicket unden den nya riksdagsordningen borde hafva en mera konstitutionell anstrykning än under ståndsväldet.,