Dagens Nyheter – 11 februari 1868, sida 2

han med fullkomligt lugn berättade och hvarpå alla menniskor trodde. indast en person, en löjtnant, betraktade kaptenen skarpt, sägande: — Det finns på denna jord en man, som är så lik er att man skulle vara färdig att svärja på, det har och ni äro samme person. — Hvad vill detta skämt betyda, de Verne? frågade Hector Lemblin, som mot sin vilja darrade, då han kände löjtnantens genomborrande blick fästad på sig. — Det är alldeles icke något skämt. — Men i alla fall... — Jag upprepar ännu en gång att det finnes en person, som så liknar er, att man skulle vilja svärja på att det vore ni sjelf. — Ni har då sett denne person ? — Ja. — Verkligen! — Jag träffade honom en afton... — Hvar då? frågade kaptenen lifligt. — I Paris för två månader sedan, på Viviennegatan, aftonen före min afresa; ty jag hade tjenstledighet på några dagar. — Besynnerligt! tänkte kaptenen, som återkommit till Afrika för att söka anledning till tvist med löjtnant do Verne, och som nu såg sig hafva funnit ett gynnsamt tillfälle. Detta tillfälle föll honom likväl ej så alldeles i smaken, ty en farlig misstanko var nu kastad på honom. — Detta är så besynnerligt, återtog de Verne, att det verkligen -behöfts att ni infunnit er uti denna trasiga uniform, för att jag skall kunna förmå mig att betvifla identiteten mellan er och den man, med hvilken jag sammanträffade i Paris. — Men hvarföre sökte ni ej närma er honom ? — Han undvek mig mycket försigtigt. — Min herre.., sade kaptenen.